När jag var på gymet idag var det en man i 65-års åldern som bytte om samtidigt som jag.
Båda skulle vi in i duschen efter dagens övningar på var sitt håll. Mannen var överviktig och hade svårt att röra sig. Kanske har han haft hjärnblödning. Kanske är han reumatiker, vad vet jag.
Han hade stora svårigheter att ta av sig kläderna och resa sig från bänken han satt på, men till slut kom han in till duschen.
Under tvättningsprocessen och torkningsprocessen fortsatte han entreget i långsam takt att göra det som skulle göras.
Vi pratade inte med varandra, men hela tiden tänkte jag att jag skulle fråga om han ville ha hjälp med något. Men jag slog lika snabbt bort tankarna med att han säkert ville klara av detta själv. Han var ju på ett gym för sjutton. För att träna antar jag. Så jag avstod, men nu ångrar jag det. Som medmänniska kunde jag i alla fall ställt frågan. Kanske ville han väldigt gärna ha hjälp att få på de där kalsongerna som verkade vara det svåraste momentet att genomföra. Kanske ville han ha hjälp att trycka på knappen i duschen eftersom han hade besvär med att höja armen.
Nu svarade jag på frågan åt honom utan att den ens var ställd bara för att en massa tankar om finkänslighet snurrade runt i mitt huvud. Är det kränkande att fråga om man ska hjälpa en främmande person att klä på sig, eller vad det nu månde vara? Knappast om man gör det i välmening.
Hur skulle jag själv reagera?
- Ingen aning.
Kanske skulle jag blivit arg om någon frågat mig i den situationen. Kanske skulle jag riktat ilskan mot den som frågade, även fast den troligen skulle bero på ilskan över själva tillståndet.
Vem vet. Jag kanske är där fortare än jag anar.
Nästa gång tar jag risken att få ilskan mot mig. Kanske vill han ha min hjälp. Kanske inte. Kanske kan han känna sig trygg i bara det att jag erbjudit mig och veta att han får hjälp om han ramlar omkull eller tappar schampoflaskan. Kanske blir han bara glad bara av att någon ser honom.
Vad har jag att förlora?
Nada!
