SCAN röt till men bet sig själv i knorren

Igår Twittrade jag lite satiriskt kring den braskande nyheten om att köttklister är på väg att godkännas inom EU. Bland annat några tänkta reklamslogans där SCAN figurerade.

Ett av Tweeten beskrev hur man kanske framöver kan köpa en hel gris i byggsats om 380 delar. En tub med köttklister ingår.

Idag blev jag kontaktad av SCAN och de förklarar att de "inte tror på köttklister" med hänvisning till ett blogginlägg på deras hemsida.

I blogginlägget kan man läsa att SCAN inte tror på köttklister då det "känns som att vilseleda konsumenterna genom att skapa en produkt med rätt utseende, men som i själva verket består av olika delar sammansatt kött. Där ju som jag ser det, ett uppenbart försök att sälja något under falsk flagg".

I fallet med Grisbyggsatsen blir det förståss ganska roligt när SCAN tar avstånd från "skapandet av produkten" som resulterar i en gris. Och att denna Gris medför att produkten hamnar under falsk flagg.

Snälla, söta, rara SCAN. Det ni kallar kött har faktiskt en gång i tiden suttit på ett djur. Med ett hjärta som pumpar runt blod i kroppen. Med vädjande ögon, dömd från födseln att dödas, styckas och ätas upp. Detta oavsett vad mamma SCAN säger.
Men ett tips från mig, nu när ni har bitit er själv i knorren. Den går att sätta fast igen. Gissa hur.

Närhetens tyngd

För några dagar sedan halkade jag via Twittervänner in på bloggen Fashings Eskapader. En blogg som berör. Efter att ha läst det som då var de senaste inläggen som beskrev svåra sorgsamma känslor bläddrade jag bak i bloggen för att få bakgrunden klar för mig. Jag kom till den 18 januari och ett kort inlägg med en bild på en 14 årig pojke. Texten i inlägget lyder "Älskade, Älskade, Älskade Barn". Jag fortsatte att läsa alla de senare inläggen. En pappas dagbok från den dag hans 14-årige son omkom i en tågolycka. Att läsa den som utomstående är oerhört plågsamt. Att vara närstående. Att vara pappan som skriver kan jag inte ens komma i närheten av att tänka mig in i. Jag vågar inte ens tänka tanken. Och så är jag med ens tillbaka i de tankar som jag skrev om för en tid sedan: "Vi ses väl igen...eller?"

Familjen som drabbades av den hemska tågolyckan bor inte så långt ifrån där jag bor. Jag har många gånger åkt samma tåglinje. Korsat rälsen där Linus omkom. Och detta gör av någon anledning att det känns ännu tyngre. En tågolycka i grannområdet upplever jag hemskare än om det sker många mil bort. Även fast den här familjen för mig är helt okänd. Varför är det så? Hur kan det komma sig att det känns mer i mig när en Tsunami drabbar ett semesterparadis där det var många svenskar än när andra naturkatastrofer drabbar lokalbefolkningar i fjärran länder. Är det för att jag har lättare att identifiera mig med de som är närmare. Eller är det någon form av egocentriskt förvriden undermedveten tanke om att händelsen som är nära kunde lika gärna drabbat mig? Kanske är det både och.

Imorgon begravs Linus. Klockan 13:37 ringer kyrkklockorna. Ni som förstår gamerspråk fattar varför just 13.37. Jag och ni andra kan läsa om det i bloggen.

Linus RIP

Och du. Linus pappa. Fan trot, men det sägs att man kan leva vidare ändå. Jag hoppas du kan hitta livet och meningen tillbaka.

Logiken uteblir ibland

När jag lyssnade på radion idag pratade de om hur man kan hjälpa djuren, nu när det är kallt ute och de kan ha svårt att hitta mat. In till studion ringde folk som lade ut fågelfrön och andra som lade ut äppelbitar till rådjur och älg som brukade passera deras tomt.
Nästa herre presenterade sig som jägare. Han berättade att det för han och hans jaktlag var självklart att åka ut i skogen och stödfodra djuren under vintern. Motiveringen som följde var att alla har ett ansvar mot djuren. Är det något jag missat, eller finns det en logisk lucka här? Programledaren brydde sig i alla fall inte om att knyta ihop säcken utan avslutade glatt samtalet.
Jag tror jag sätter punkt där.

Det är värt mödan

Idag åker sjuåringen Lilla Vasaloppet i skolan. Hela gänget går iväg till en närliggande friluftsanläggning och ger sig ut i spåret med skidor alternativt ut på isen med skridskor. Inför denna dag krävs en del förberedelser. Förra veckan införskaffades ett par begagnade skidor och i lördags var det dags för premiäråk. Kortfattat kan man väl säga att det inte gick alls. Balansen ville inte bli överens med kroppen och skidorna lossnade ideligen. Efter 20 minuter gav han upp. Trött och arg.

Trots det valde han idag skidåkning istället för skridskoåkning, som han faktiskt behärskar hyffsat. Jag beundrar honom för hans mod och vilja att inte ge upp. Tänk så mycket man har att lära av sina barn.

Jag kommer själv ihåg de där skiddagarna från skoltiden. Hur det var att ge sig iväg från skolan med matsäck i ryggsäcken. Sitta tillsammans och dricka choklad. Fingerfrys och krånglet att bära tillbaka skidorna. Jag minns det med glädje och med ett leende på läpparna.

Igår kväll fixade jag till skidorna med en extra rem så att de inte ska lossna. Och i morse kokade jag varm choklad och packade ner korv som ska grillas. Sedan fick han förståss de där sista orden om att ha en bra dag och om att komma ihåg att ta med sig extravantarna som finns i skolan och att han måste sitta på sittunderlaget jag stoppat i väskan och allt det där andra som lämnar en sjuårings medvetande innan det hunnit landa.

Ikväll ser jag fram mot att höra om dagens strapatser och på torsdag är det dags igen, men då är det fyraåringens tur att åka skidor på dagis.