Det hade varit en av de där varma sommardagarna och vi ankrade segelbåten vid den lilla Krokodilformade ön längst ut i Stockholms skärgård. Kvällen kom med daggen och grillen på klipphällen höll på att svalna. Vid sidan av den låg några marsmallowskladdiga träspett. Vinglasen stod tomma och jag spelade på den svarta glänsande gitarren. Sjöfåglar och minkar på skären intill kunde också de höra min älskade som sjöng med den vackraste av stämmor. På hällen som solen smekt varm sedan långt innan vi ens vaknat den här dagen dansade barnens barfota fötter.
Den kvällen ägde vi ön och solnedgången mot havet. Vi ägde horisonten och den svaga vinden i våra ansikten. Vi ägde livet och meningen därtill.
Det var så det var och vi log mot varann min älskade och jag.
Den kvällen ägde vi ön och solnedgången mot havet. Vi ägde horisonten och den svaga vinden i våra ansikten. Vi ägde livet och meningen därtill.
Det var så det var och vi log mot varann min älskade och jag.
