Maktmissbruk vs Demokrati

Det är i situationer som när UD agerar med rasistiska tendenser som grund, i sina egna arrangemang, jag är glad för att det finns bloggar och yttrandefrihet i Sverige.

Att läsa Gulan Avcis inlägg om UDs agerande mot henne och Nalin Pekgul är ytterst beklämmande och beskriver en skandal av stora mått.

Händelser som denna kommer tyvärr i skym undan i mediabruset bland ensamma mammor och runda prinsessmagar, men tack vara det fria ordet och en plattform som är tillgänglig för alla kan enskilda människor skapa uppmärksamhet och debatt.

Nej, jag följer inte extremt många bloggar, men jag följer en del folk som gör det. Och som i sin tur följer många andra. UD skandalen var det Emanuel Karlsten som uppmärksammade mig om genom sin ypperliga blogg Enanuels randanmärkningar där han ofta publicerar sina inlägg hittat, länkat,kommenterat som sammanfattar en blandning, högt och lågt, om vad som händer ikring oss i detta nu.

Ett annat exempel är när det svenska Hovet nyligen genom överförmynderi och slipade jurister försökte stjäla Twitterkontot @kungahuset. För att de ville. Och för att de trodde att de kunde. Men den gången vann pöbeln mot överheten och jag är övertygad om att det var bloggarnas, Twittrandets, och människornas samlade makt som avgjorde utgången i denna bisarra saga.

Det är så en demokrati skall fungera. Det är folket som är samhället, och det är hos oss makten ska ligga. Och då skall möjligheten alltid finnas att balansera maktmissbruk, överförmynderi och statligt förtryckande så att de som har makten håller sig på mattan.

Förtvivlan - Ett öppet brev till Carl Bildt och Sveriges regering

Idag är en skammens dag. Idag igen.

Men idag uppmärksammar jag det lite extra.

Det handlar om mänskliga rättigheter. Om en människas vilja att skapa ett demokratiskt samhälle. Och om en diktator som styr med järnhand.

Idag är det 10 år sedan den svenska journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Ingen, inte ens Dawit vet varför han sitter fängslad eftersom inga anklagelser rests mot honom. Ingen rättegång har därför förekommit. Allt detta strider mot de mänskliga rättigheterna.

Han greps i samband med att den tidning han skrev för skrev om hur 15 politiker i Eritrea ställde krav att presidenten skulle verka för demokrati i Eritrea.

Den tidning Dawit verkade för tog inte ställning i frågan. Inte heller han själv.

Den svenska regeringen har valt att använda tyst diplomati i Dawit frågan. Exakt hur denna tysta diplomati går till kan jag inte redogöra för. Men det är enkelt att konstatera att den inte fungerat.

Carl Bildt. I den här frågan har du gjort mig riktigt besviken. Jag har visserligen inte varit din följeslagare i partipolitiken, men jag har imponerats av ditt diplomatiska arbete och den framgång du haft som medlare genom åren. Även om jag inte gjorde vågen över valresultatet den gången, så tyckte jag att valet av dig som utrikesminister var ypperligt.

Carl Bildt, den tysta diplomatin klär dig inte. Du är inte den som vanligtvis håller tyst. Du pratar gärna när det kanske inte passar sig. Du gör det för att du är du, och för att du vill få fram det du tror på. Oavsett om de mäktiga kanske vill ha det på ett annat, creddigare sätt. Du gör det utan att kräva ära och berömmelse.

Jag är förtvivlad. Min tro på mänskligheten har blivit kantstött.

Vad kan spela en ondsint diktator bättre i händerna än tystnad? Det var inte tystnad som fick Mandela fri. Det var inte tystnad som rev Berlinmuren eller öppnade upp möjligheterna för folket i Libyen.

Det var höjda röster, skarp och synlig politik och diplomati. Inget annat.

Låt oss höja rösterna nu. Vi måste alla ta vårt ansvar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är det som gör oss till människor. Låt oss så förbli.

Ett dilemma

Min 9-åriga son vill börja använda Facebook. Några av hans vänner gör det, några av kusinerna och farmor också. Och så jag och min fru förstås. Vi två är flitigt förekommande på både Facebook och Twitter, och vi har trevande börjat använda Google+. I huvudsak använder vi dessa medier för samhällsdiskussion och debatt. Men även i jobbet. Även om det förekommer svamppfyndsuppdateringar och bilder på tårtbak så är det i mindre skala.

Jag är övertygad över att min son efter instruktion kan hantera hur man gör, vad man får göra och vad man inte får göra. Än så länge kan dessutom jag ha full kontroll över användandet, vänner etc.

Men det är i huvudsak genom mitt eget användande jag vacklar i 9-åringens vilja att använda Facebook. Jag har haft som princip att inte lägga till barn som vänner. Jag vill nämligen i alla lägen kunna Facebooka sådant som jag känner är relevant, ofta om sådant som kanske inte lämpar sig för barn. Jag vill kunna diskutera trafficking, länka till ett nyhetsinslag om en självmordsbombning i Irak, referera till bilder som kan vara starka, men ändå talande (som tex denna från 9/11 dådet). Detta vill jag kunna göra utan självcensur. Visst kan man diskutera många saker även med barn, men om jag ska kunna göra det på ett ansvarsfullt sätt måste dialogen ske närmare, så att jag kan ha koll på hur reaktionen blir och fånga upp den. Det kan jag inte göra fullt ut på Facebook. Visst finns det funktioner som möjliggör selekterad delning till olika vänkategorier, men de funkar inte fullt ut i den mobilapp jag använder. Dessutom är det lätt missa selekteringen och det vill jag inte riskera.

Efter vissa överväganden bestämde jag mig för att ändra mitt eget Facebook beteende, och göra användandet barnvänligt och ta diskussionerna i Google+ och på Twitter. Detta för att jag kan se värdet för min son att börja använda Facebook.

Nu visade det sig att det inte gick att registrera ett konto för honom. Han är helt enkelt för ung för att använda Facebook. Man måste vara över 13 år enligt användaravtalet.

Mina dilemman löste sig alltså per automatik eftersom vi väljer att följa de regler som Facebook har satt upp. Skälen för att inte bryta mot reglerna är för oss mycket starkare än den nytta vi kan se om vi skulle bryta mot dem. De finns säkert goda anledningar till att åldersgränsen är som den är. Kanske är några av dessa grundade i ovanstående dilemman. Det finns någon form av ansvar som Facebook verkar ta helt enkelt. 

Här tycker jag att det borde finnas något mellanting. En slags sidovagn, knutet till ett konto som tillhör en vuxen som barnen kan åka i bredvid. Hur det skulle formas vet jag inte, men det vore fint om barnen i ett sådant sammanhang kunde bli introducerat i forum på Internet, med stor insyn från en vuxen utan att för den del behöva göra avkall på funktioner etc i sina flöden. Detta utan att, som många gör idag, bryter mot användaravtalen.

Nu letar jag andra forum, som är mer barnvänliga.

Panfu.se verkar vara en plattform där det finns en tanke bakom.