På årets näst sista dag bestämde sig jag och fyraåringen oss för att ta en tur på skridskor. Eller snarare fyraåringen. När det gäller skrinnande är vi omaka eftersom jag endast har långfärdsskridskor och han knappt lärt sig stå på sina.
Väl nere vid sjön med skridskor, bandyklubbor och boll i den bitande sjuminusgradiga kylan är det stört omöjligt att knäppa killens skridskor. Skridskoplasten verkar hårdna i kylan och plösen går inte att få in där den ska. Efter 20 minuter fryser jag rejält om fingrarna och fyraåringen om fötterna. Vi ger upp och åker raka vägen till sportaffären där vi köper nya skridskor och varmare skor till honom. Vi tog också med storebrors skridskor för slipning.
På nyårsafton gör vi nästa försök. Storbrors skridskor visar sig vara för små och vi tar åter en tur till skridskosliparen, denna gång med ett större par som gått i arv genom kusinskaran.
När alla är på plats i bilen igen, skridskorna är slipade, raggsockor och vantar är på och bandyklubborna ligger i bakluckan så vägrar bilen att starta. Batteriet är tvärdött. Den gillar tydligen inte vinterkylan. Efter seg starkabelstart blev det en tur med bilen för att ladda batteriet istället för en skridskotur.
Men skam den som ger sig.
Imorgon står vi rustade för att på årets första dag, ta vinterns första skridskotur.
Tredje gången gillt brukar det ju heta.
torsdag 31 december 2009
tisdag 22 december 2009
Gör direktheten oss elakare?
De digitala medierna och de sociala nätverken ökar i en rasande fart. Samtidigt möjliggörs för den enskilde att direkt ge sig in att kommentera och debattera det aktuella ämnet.
Det är bra att var och en kan göra sig hörd och yttrycka sina åsikter på ett direkt och enkelt sätt. Men det finns också en baksida av myntet. Möjligheten att vara anonym, eller gömma sig bakom alias medför allt för ofta irrelevanta inlägg som inte har med sakfrågan att göra samtidigt som tonen ofta är hård och rå. Det skrivs saker i kommentarsfält som jag är övertygad om att personen i fråga aldrig skulle uttrycka på samma sätt öga mot öga med författaren.
Om man tex läser en artikel om Jeans och om vårens Jeanstrender i någon nättidning så kan man vara säker på att hitta kommentarer som "jag hatar jeans" eller synpunkter på artikelförfattarens språk "uselt att det finns ett stavfel i andra stycket, detta är skandal". Varför läser man om Jeansmode om man hatar Jeans? och varför kan man inte i all vänlighet maila artikelförfattaren om stavfelet, så att denna kan rätta till sina misstag. Ofta verkar det vara så att man glömmer bort att det finns en människa bakom artikeln eller bloggen. En som har kött och blod och känslor. Direktheten, distansen och anonymiteten verkar göra att många människor inte ger sig tid att tänka efter ifall inlägget tillför artikeln något av värde, eller vad det kan ge för konsekvenser.
Trist!
Det är bra att var och en kan göra sig hörd och yttrycka sina åsikter på ett direkt och enkelt sätt. Men det finns också en baksida av myntet. Möjligheten att vara anonym, eller gömma sig bakom alias medför allt för ofta irrelevanta inlägg som inte har med sakfrågan att göra samtidigt som tonen ofta är hård och rå. Det skrivs saker i kommentarsfält som jag är övertygad om att personen i fråga aldrig skulle uttrycka på samma sätt öga mot öga med författaren.
Om man tex läser en artikel om Jeans och om vårens Jeanstrender i någon nättidning så kan man vara säker på att hitta kommentarer som "jag hatar jeans" eller synpunkter på artikelförfattarens språk "uselt att det finns ett stavfel i andra stycket, detta är skandal". Varför läser man om Jeansmode om man hatar Jeans? och varför kan man inte i all vänlighet maila artikelförfattaren om stavfelet, så att denna kan rätta till sina misstag. Ofta verkar det vara så att man glömmer bort att det finns en människa bakom artikeln eller bloggen. En som har kött och blod och känslor. Direktheten, distansen och anonymiteten verkar göra att många människor inte ger sig tid att tänka efter ifall inlägget tillför artikeln något av värde, eller vad det kan ge för konsekvenser.
Trist!
onsdag 16 december 2009
Vi har konverterat
Det händer saker varje dag.
En del är mer betydelsefulla än andra. Några saker kräver mer ansträngning än andra. Stora saker, små saker.
Familjen Crona har en brokig Julgranshistoria. Ett år inköptes en såg. Den kostade mindre en än gran på torget. Efter det kunde man årligen några dagar innan julafton, om man hade skarp syn, skönja en mörk figur inne bland skuggorna i urskogen. Skuggan kom dragande på något spretigt och taggigt som i ett svep åkte in i bakluckan på en Volvo kombi.
Sen blev barnen lite större och moralen tog överhanden. Under några år vid juletid kunde man då se pappa Crona på torget med hopsnörpt min på jakt efter bästa granfyndet att släpa hem till familjen
Men idag startar en ny epok. Ett nytt kapitel påbörjas i familjen Cronas Julgranshistoria.
Vi har konverterat!
Idag vid lunchtid införsaffades på Åhléns en naturtrogen julgran i grå kartong. 195 cm lång, garanterat barrningsfri. Inga mera barr i hela huset. Ingen mera stress över att skaffa gran varje år. Inget mer bortglömt vattnande och "hur var det nu igen. Skulle man lägga socker i vattnet?".
Inte heller någon granlukt, och det är väl den vi kommer sakna. Men så är det ju med det mesta här i livet. Det handlar om att ge och ta. I stort och smått.
En del är mer betydelsefulla än andra. Några saker kräver mer ansträngning än andra. Stora saker, små saker.
Familjen Crona har en brokig Julgranshistoria. Ett år inköptes en såg. Den kostade mindre en än gran på torget. Efter det kunde man årligen några dagar innan julafton, om man hade skarp syn, skönja en mörk figur inne bland skuggorna i urskogen. Skuggan kom dragande på något spretigt och taggigt som i ett svep åkte in i bakluckan på en Volvo kombi.
Sen blev barnen lite större och moralen tog överhanden. Under några år vid juletid kunde man då se pappa Crona på torget med hopsnörpt min på jakt efter bästa granfyndet att släpa hem till familjen
Men idag startar en ny epok. Ett nytt kapitel påbörjas i familjen Cronas Julgranshistoria.
Vi har konverterat!
Idag vid lunchtid införsaffades på Åhléns en naturtrogen julgran i grå kartong. 195 cm lång, garanterat barrningsfri. Inga mera barr i hela huset. Ingen mera stress över att skaffa gran varje år. Inget mer bortglömt vattnande och "hur var det nu igen. Skulle man lägga socker i vattnet?".
Inte heller någon granlukt, och det är väl den vi kommer sakna. Men så är det ju med det mesta här i livet. Det handlar om att ge och ta. I stort och smått.
måndag 14 december 2009
Luciatåget spårade ur
Mor i familjen jobbade. Det var Lucia och jag var hemma med gossarna och bakade pepparkakor. Gossarna bestämde sig för att ordna ett Luciatåg för mamma och pappa på kvällen.
Sjuåringen var lite tveksam och ändrade sig ett par gånger fram och tillbaka, men till slut kom de överens om att sjuåringen skulle vara Lucia och fyraåringen tomte. Men tomten skulle gå först. De kom överens om vilka sånger som skulle sjungas och i vilken ordning. Vi kom överens om att allt skulle ske på kvällen efter middagen när vi vuxna satt i köket och pratade.
Med nya batterier i Luciakronan och efter lite hjälp från mig med påklädning var det så dags. Lamporna var släckta åskådarna satt tysta och förväntansfulla på sina platser. Barfotasteg hördes från vardagsrummet och vittnade om att tåget närmade sig. I hallen kom sedan sången. Samma melodi, men olika text. Den ena sjöng "sankta lucia ljusklara..." den andra sjöng "natten går tunga fjät" och sedan spårade tåget ur.
Lillebror sjöng sin text högre så att han skulle höras och storebroror blev först arg, sedan ledsen och sprang iväg.
Ja, det var det det.
Så kan det bli ibland hemma hos familjen Crona.
Sjuåringen var lite tveksam och ändrade sig ett par gånger fram och tillbaka, men till slut kom de överens om att sjuåringen skulle vara Lucia och fyraåringen tomte. Men tomten skulle gå först. De kom överens om vilka sånger som skulle sjungas och i vilken ordning. Vi kom överens om att allt skulle ske på kvällen efter middagen när vi vuxna satt i köket och pratade.
Med nya batterier i Luciakronan och efter lite hjälp från mig med påklädning var det så dags. Lamporna var släckta åskådarna satt tysta och förväntansfulla på sina platser. Barfotasteg hördes från vardagsrummet och vittnade om att tåget närmade sig. I hallen kom sedan sången. Samma melodi, men olika text. Den ena sjöng "sankta lucia ljusklara..." den andra sjöng "natten går tunga fjät" och sedan spårade tåget ur.
Lillebror sjöng sin text högre så att han skulle höras och storebroror blev först arg, sedan ledsen och sprang iväg.
Ja, det var det det.
Så kan det bli ibland hemma hos familjen Crona.
torsdag 10 december 2009
En liten seger för jämställdheten
Hur ser det egentligen ut i våra barns värld när det gäller köns- och genderfrågor?
Barnen i grannskapet lekte vattenkrig en sommar och det var skratt och skrik och spring på gården. En pojke i sexårsåldern som inte varit med från början stod och tittade en stund och frågade om han fick vara med.
- Självklart svarade jag. -Ta den där sa jag och pekade på en laser-vattenpistol som låg på verandan.
- Nä. Inte den där. Den är ju lila och det är ju en tjejfärg.
- Är det? svarade jag. - Äh, ta den! Det är den som finns kvar och den skjuter långt.
- Nä, då vill jag inte vara med.
Pojken gick hem. Förmodligen ganska ledsen. Det är tragiskt att barn blir formade så att de känner att de inte kan vara med och leka av en så enkel orsak som att leksaken har "fel" färg.
Tyvärr börjar ofta föräldrarnas infållning av barnen till ett könstänk så fort barnet är fött för att sedan eskalera.
Att det är vi föräldrar och andra vuxna som fållar in barnen i ett könstänkande råder det förståss inget tvivel om. Genom det kommer även påverkan från andra barn och vad deras föräldrar mer eller mindre aktivt lärt dem. Hur kommer det sig att man i stort sett aldrig ser flickor i sommartrimmade frisyrer, medans det kryllar av pojkar på somrarna som "tycker att det är skönt med stubbat hår"? Och varför svider det så i många pappor när sönerna vill traska iväg till dagis i nymålat nagellack och fina hårspännen?
I vår familj har vi försökt att hålla så många dörrar som möjligt öppna när det gäller de här sakerna. Många saker är kanske små och av mer ringa betydelse men ändå i försök att inte låsa in våra två pojkar i ett stelt könstänkande. Båda har de periodvis gått iväg till dagis i klänning eller kjol, för att de så gärna velat ha det. De har fått målade naglar om de velat ha det och i luciatågen har de genom åren varit lucia, tärna, och tomte. I år har 4 åringen bestämt sig för att vara stjärngosse, för det har han ju aldrig prövat. Dockorna har så mycket kringutrustning och kläder att det rymmer flera leksakslådor och på vårt köksbord ligger en rosa vaxduk med bilder på sagoprinsessor. Vald av lillkillen för något år sedan.
Givetvis har dagis och skola ett stort ansvar att driva frågor kring kön och gender. De upprättar jämstäldhetsplaner och strategier, men det är inte alltid det ser likadant ut i verkligheten på en mer konkret nivå.
Vår äldsta son går i första klass och på hans skola är toaletterna indelade i tjejtoaletter och killtoaletter. Jag har frågat lärarna varför det är så, men har aldrig fått ett vettigt svar. Svaret jag fått är att det ibland blir kiss på ringen efter pojkarnas ståkissning och det vill inte flickorna sitta på. Och där tar tankeverksamheten stopp. Om den ens har startat.
Hur är det för de pojkar som sitter när de går på toaletten? De ska bli straffade pga sitt kön. Varför inte lära barnen att kissa utan stänk istället, eller införa ståtoalett resp sittoalett? Enkla åtgärder för att få bort ytterligare en indelning utifrån kön.
När man har läst färdigt en biblioteksbok i skolan vill bibliotekarien att barnen skall fylla i en kort enkät med enkla kryssfrågor som handlar om vad man tyckte om boken. Var den rolig/spännande/lättläst etc.
En fråga handlar om ifall man tycker att boken passar bäst för pojkar eller flickor. Vår sjuåring som är en riktig bokmal tog hem lappen och ville att jag skulle förklara, för han förstod inte frågan. Han visste inte utifrån vilka kriterier han skulle bedöma om boken passar bäst för en pojke eller flicka, vilket gjorde mig väldigt glad.
Om jag utgår från mig själv kan jag ytterst sällan svara på en sådan fråga efter att ha läst en bok. Jag kan faktiskt inte komma på en enda bok jag läst där jag kan svara på huruvida boken bäst passar för män eller kvinnor. Naturligtvis finns det säkert boktitlar som kan passa i första hand för t.ex. kvinnor, men då främst de som kanske handlar om kön eller sexualitet. En bok med titeln ”En knipövningsguide för kvinnor som nyss fött barn”, skulle förmodligen göra att jag kryssade för kvinna i enkäten, men jag gissar att det är få böcker i skolbiblioteket som är av sådan karaktär att frågan kring kön är nödvändig.
Då jag tycker att det är fel att barnen för varje bok de läser skall tvingas att fundera över vem boken passar för utifrån ett könsperspektiv tog jag upp frågan med skolan. Det svar jag fick var att de därigenom vill ta reda på hur barnen tänker kring boken, så att skolan aktivt kan styra eventuell snedfördelning av boklånen utifrån kön genom annan skyltning etc. Detta resonemang håller förståss inte eftersom det är omöjligt att utifrån frågan om barnen tycker att boken passar för pojkar eller flickor dra några som helst slutsatser för att styra detta bokval. Mitt förslag var att om de verkligen vill veta hur barnen själva tänker, ersätta den frågan med ett par öppna frågor liknande dessa:
- Vem tror du skulle tycka om att läsa den här boken?
- Vad i boken är det som gör att den personen skulle tycka om boken?
Med de frågorna har barnen möjlighet att tänka fritt kring vilken individ boken skulle passa för och varför. På så sätt uppmanar man barnen att tänka ur ett individperspektiv snarare än ett könsperspektiv.
Den här gången fick jag till slut medhåll och enkäten har ändrats. En liten seger för ett friare individtänkande.
Om vi skall komma vidare mot ett mer jämställt samhälle tror jag att det är viktigt att det bedrivs på så många plan som möjligt. Jag är övertygad om att om man har koll på de enkla, konkreta frågorna så är det mycket lättare att ha ett bättre grundtänk för att naturligt kunna driva de stora frågorna i rätt riktning. Vi ska inte begränsa barnens leklust, kreativitet och glädje genom att lotsa in dem i könsramarna. Låt dem vara barn och fria individer så länge det går. Det gagnar alla i slutändan.
Barnen i grannskapet lekte vattenkrig en sommar och det var skratt och skrik och spring på gården. En pojke i sexårsåldern som inte varit med från början stod och tittade en stund och frågade om han fick vara med.
- Självklart svarade jag. -Ta den där sa jag och pekade på en laser-vattenpistol som låg på verandan.
- Nä. Inte den där. Den är ju lila och det är ju en tjejfärg.
- Är det? svarade jag. - Äh, ta den! Det är den som finns kvar och den skjuter långt.
- Nä, då vill jag inte vara med.
Pojken gick hem. Förmodligen ganska ledsen. Det är tragiskt att barn blir formade så att de känner att de inte kan vara med och leka av en så enkel orsak som att leksaken har "fel" färg.
Tyvärr börjar ofta föräldrarnas infållning av barnen till ett könstänk så fort barnet är fött för att sedan eskalera.
Att det är vi föräldrar och andra vuxna som fållar in barnen i ett könstänkande råder det förståss inget tvivel om. Genom det kommer även påverkan från andra barn och vad deras föräldrar mer eller mindre aktivt lärt dem. Hur kommer det sig att man i stort sett aldrig ser flickor i sommartrimmade frisyrer, medans det kryllar av pojkar på somrarna som "tycker att det är skönt med stubbat hår"? Och varför svider det så i många pappor när sönerna vill traska iväg till dagis i nymålat nagellack och fina hårspännen?
I vår familj har vi försökt att hålla så många dörrar som möjligt öppna när det gäller de här sakerna. Många saker är kanske små och av mer ringa betydelse men ändå i försök att inte låsa in våra två pojkar i ett stelt könstänkande. Båda har de periodvis gått iväg till dagis i klänning eller kjol, för att de så gärna velat ha det. De har fått målade naglar om de velat ha det och i luciatågen har de genom åren varit lucia, tärna, och tomte. I år har 4 åringen bestämt sig för att vara stjärngosse, för det har han ju aldrig prövat. Dockorna har så mycket kringutrustning och kläder att det rymmer flera leksakslådor och på vårt köksbord ligger en rosa vaxduk med bilder på sagoprinsessor. Vald av lillkillen för något år sedan.
Givetvis har dagis och skola ett stort ansvar att driva frågor kring kön och gender. De upprättar jämstäldhetsplaner och strategier, men det är inte alltid det ser likadant ut i verkligheten på en mer konkret nivå.
Vår äldsta son går i första klass och på hans skola är toaletterna indelade i tjejtoaletter och killtoaletter. Jag har frågat lärarna varför det är så, men har aldrig fått ett vettigt svar. Svaret jag fått är att det ibland blir kiss på ringen efter pojkarnas ståkissning och det vill inte flickorna sitta på. Och där tar tankeverksamheten stopp. Om den ens har startat.
Hur är det för de pojkar som sitter när de går på toaletten? De ska bli straffade pga sitt kön. Varför inte lära barnen att kissa utan stänk istället, eller införa ståtoalett resp sittoalett? Enkla åtgärder för att få bort ytterligare en indelning utifrån kön.
När man har läst färdigt en biblioteksbok i skolan vill bibliotekarien att barnen skall fylla i en kort enkät med enkla kryssfrågor som handlar om vad man tyckte om boken. Var den rolig/spännande/lättläst etc.
En fråga handlar om ifall man tycker att boken passar bäst för pojkar eller flickor. Vår sjuåring som är en riktig bokmal tog hem lappen och ville att jag skulle förklara, för han förstod inte frågan. Han visste inte utifrån vilka kriterier han skulle bedöma om boken passar bäst för en pojke eller flicka, vilket gjorde mig väldigt glad.
Om jag utgår från mig själv kan jag ytterst sällan svara på en sådan fråga efter att ha läst en bok. Jag kan faktiskt inte komma på en enda bok jag läst där jag kan svara på huruvida boken bäst passar för män eller kvinnor. Naturligtvis finns det säkert boktitlar som kan passa i första hand för t.ex. kvinnor, men då främst de som kanske handlar om kön eller sexualitet. En bok med titeln ”En knipövningsguide för kvinnor som nyss fött barn”, skulle förmodligen göra att jag kryssade för kvinna i enkäten, men jag gissar att det är få böcker i skolbiblioteket som är av sådan karaktär att frågan kring kön är nödvändig.
Då jag tycker att det är fel att barnen för varje bok de läser skall tvingas att fundera över vem boken passar för utifrån ett könsperspektiv tog jag upp frågan med skolan. Det svar jag fick var att de därigenom vill ta reda på hur barnen tänker kring boken, så att skolan aktivt kan styra eventuell snedfördelning av boklånen utifrån kön genom annan skyltning etc. Detta resonemang håller förståss inte eftersom det är omöjligt att utifrån frågan om barnen tycker att boken passar för pojkar eller flickor dra några som helst slutsatser för att styra detta bokval. Mitt förslag var att om de verkligen vill veta hur barnen själva tänker, ersätta den frågan med ett par öppna frågor liknande dessa:
- Vem tror du skulle tycka om att läsa den här boken?
- Vad i boken är det som gör att den personen skulle tycka om boken?
Med de frågorna har barnen möjlighet att tänka fritt kring vilken individ boken skulle passa för och varför. På så sätt uppmanar man barnen att tänka ur ett individperspektiv snarare än ett könsperspektiv.
Den här gången fick jag till slut medhåll och enkäten har ändrats. En liten seger för ett friare individtänkande.
Om vi skall komma vidare mot ett mer jämställt samhälle tror jag att det är viktigt att det bedrivs på så många plan som möjligt. Jag är övertygad om att om man har koll på de enkla, konkreta frågorna så är det mycket lättare att ha ett bättre grundtänk för att naturligt kunna driva de stora frågorna i rätt riktning. Vi ska inte begränsa barnens leklust, kreativitet och glädje genom att lotsa in dem i könsramarna. Låt dem vara barn och fria individer så länge det går. Det gagnar alla i slutändan.
tisdag 24 november 2009
Vi ses väl igen....eller?
Livet vänder, Livet tar slut. Liv föds. Ja, som det alltid har varit. Men vi vet aldrig om vi ses igen. Det var så jag tänkte när jag lämnat den sjuårige sonen i skolan.
Igår kom döden lite närmare igen. På Twitter fick jag se att @just_tea inte finns hos oss längre. Ja det var så hon kallade sig och det är det enda namnet jag känner till. Jag kände inte @just_tea, följde henne inte ens på Twitter, vet inte hennes namn. Men jag kände till henne. Hennes smeknamn fladdrade förbi då och då i de flöden jag följer på Twitter, precis som igår, när beskedet kom. @just_tea är död. Det fanns också en länk till en artikel på aftonbladet.se om en hemsk trafikolycka. Det var hon och hennes två barn. Bilen fick sladd och kolliderade med en buss. Sedan blev det tomt. Hon och dottern dog direkt. Den sjuårige sonen blev allvarligt skadad.
Och så plötsligt finns tankarna där. Igen. Om hur orättvist det kan vara. Om hur skört det är. Livet.
Jag har själv barn som är små. Hur skulle det kännas om de rycktes bort. Hur skulle det vara om de blev allvarligt skadade. Eller om det gällde min älskade. Det är obehagligt. Jag kan inte ens få tankarna i närheten av dessa scenarion och ändå är tankarna hemskare än något annat. Idag är det verklighet för de som levde i @just_teas närhet. Idag är dagen där de hemska tankarna inte längre är hemska tankar. Idag är dagen då de måste gå vidare i en verklighet av chock, sorg och saknad, med en lucka och tomhet som inte går att reparera.
Carpe Diem, fånga dagen. Ett slitet uttryck. Nästan sönderslitet och utnött, snudd på patetiskt och kräksnära klichéaktigt. Ändå är det kraftfullt på något viss. Omfattar det som behöver omfattas och utesluter det som behöver uteslutas.
När ska jag lära mig att fokusera på det som egentligen är viktigt. När kommer den dagen som jag i alla stunder kan fånga dagen, det som är värt att fångas och släppa det andra. Släppa det där triviala gnabbet. Sluta reta mig på sånt som är oviktigt. Jag övar och faller tillbaka. Övar och faller tillbaka. Det är kanske ett slags livets jenka och förhoppningsvis tar jag mig frammåt, en bit i taget.
Nu ska jag ringa min älskade och tala om hur mycket jag älskar henne och i eftermiddag ska jag hämta barnen i skolan och på dagis. För vi ses väl igen...eller?
Carpe Diem!
Igår kom döden lite närmare igen. På Twitter fick jag se att @just_tea inte finns hos oss längre. Ja det var så hon kallade sig och det är det enda namnet jag känner till. Jag kände inte @just_tea, följde henne inte ens på Twitter, vet inte hennes namn. Men jag kände till henne. Hennes smeknamn fladdrade förbi då och då i de flöden jag följer på Twitter, precis som igår, när beskedet kom. @just_tea är död. Det fanns också en länk till en artikel på aftonbladet.se om en hemsk trafikolycka. Det var hon och hennes två barn. Bilen fick sladd och kolliderade med en buss. Sedan blev det tomt. Hon och dottern dog direkt. Den sjuårige sonen blev allvarligt skadad.
Och så plötsligt finns tankarna där. Igen. Om hur orättvist det kan vara. Om hur skört det är. Livet.
Jag har själv barn som är små. Hur skulle det kännas om de rycktes bort. Hur skulle det vara om de blev allvarligt skadade. Eller om det gällde min älskade. Det är obehagligt. Jag kan inte ens få tankarna i närheten av dessa scenarion och ändå är tankarna hemskare än något annat. Idag är det verklighet för de som levde i @just_teas närhet. Idag är dagen där de hemska tankarna inte längre är hemska tankar. Idag är dagen då de måste gå vidare i en verklighet av chock, sorg och saknad, med en lucka och tomhet som inte går att reparera.
Carpe Diem, fånga dagen. Ett slitet uttryck. Nästan sönderslitet och utnött, snudd på patetiskt och kräksnära klichéaktigt. Ändå är det kraftfullt på något viss. Omfattar det som behöver omfattas och utesluter det som behöver uteslutas.
När ska jag lära mig att fokusera på det som egentligen är viktigt. När kommer den dagen som jag i alla stunder kan fånga dagen, det som är värt att fångas och släppa det andra. Släppa det där triviala gnabbet. Sluta reta mig på sånt som är oviktigt. Jag övar och faller tillbaka. Övar och faller tillbaka. Det är kanske ett slags livets jenka och förhoppningsvis tar jag mig frammåt, en bit i taget.
Nu ska jag ringa min älskade och tala om hur mycket jag älskar henne och i eftermiddag ska jag hämta barnen i skolan och på dagis. För vi ses väl igen...eller?
Carpe Diem!
fredag 20 november 2009
#freedawitisaak
Idag är dagen då journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i 2980 dagar i Eritreanskt fängelse. Fängslad utan vare sig formell anklagelse eller rättvis rättegång för att ha rapporterat om en grupp som krävt vissa demokratiska reformer. Yttrandefriheten var hans brott skrev Senska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund i gårdagens upprop som publicerades i 91 svenska tidningar igår. Utöver det var det många bloggare som skrev på samma tema, om yttrandefrihet som en grundbult i det demokratiska samhället.
Att fritt blogga och twittra är bra exempel på hur man kan nyttja sin yttrandefrihet. Att demonstrera är ett annat. Men det är också goda exempel på något som i många delar av världen är starkt begränsade eller till och med förbjudna.
Idag var det var många som anslöt sig bakom mig i ett demonstrationståg på Twitter för Dawit Isaak och Yttrandefriheten. En demonstration som kommer att genomföras varje fredag framöver. Målsättningen är förståss att bredda kampen för Dawit Isaaks frigivning men det är också en kärleksförklaring till yttrandefriheten och en hyllning till det demokratiska samhället.
Nästa vecka kommer vi att vara ännu fler. Budskapet går som en löpeld genom Twitervärlden. Den som vill gå med i tåget twittrar #freedawitisaak på fredagar. Det är allt.
För de som inte har Twitter pågår motsvarande demonstration via mail. Använd gärna texten nedanför om du vill maila.
Sprid budskapet vidare. Ju fler vi är som demonstrerar, desto fler kommer att ansluta sig. Och därmed ökar uppmärksamheten för frigivningen av Dawit Isaak och den självklara rätten till yttrandefrihet.
Finns det mer vi kan göra för Dawit Isaak?
Säker finns det mycket mer vi kan göra. Själv tänker jag skänka en slant till föreningen som arbetar för frigivningen av Dawit Isaak. Deras hemsida finns på http://www.freedawit.com. Där finns mer information om hur du kan stödja kampen. Har du fler idéer på vad man kan göra för Dawit Isaak kan du gärna skriva det en kommentar nedanför.
#freedawitisaak
_____________________
Kopiera gärna följande text för att demonstrera via mail:
Rubrik: Maildemonstration för Dawit Isaak
Den svenska Journalisten Dawit Isaak sitter sedan den 23 september 2001 fängslad i Eritreanskt fängelse för att ha rapporterat om en grupp som krävt vissa demokratiska reformer. Han har inte delgivits någon formell anklagelse, ej heller fått en rättvis rättegång. Yttrandefriheten var hans brott.
Detta är en maildemonstration i kampen för Dawit Isaaks frigivning. Om du vill delta vidarebefordrar du detta mail med rubriken ”Maildemonstration för Dawit Isaak” . Ju fler vi är som demonstrerar, desto fler kommer att ansluta sig. Och därmed ökar uppmärksamheten för frigivningen av Dawit Isaak och den självklara rätten till yttrandefrihet.
Varje fredag går demonstrationståget på Twitter. Twittra #freedawitisaak så är du med.
Läs mer om Dawit Isaak på http://www.freedawit.com
Att fritt blogga och twittra är bra exempel på hur man kan nyttja sin yttrandefrihet. Att demonstrera är ett annat. Men det är också goda exempel på något som i många delar av världen är starkt begränsade eller till och med förbjudna.
Idag var det var många som anslöt sig bakom mig i ett demonstrationståg på Twitter för Dawit Isaak och Yttrandefriheten. En demonstration som kommer att genomföras varje fredag framöver. Målsättningen är förståss att bredda kampen för Dawit Isaaks frigivning men det är också en kärleksförklaring till yttrandefriheten och en hyllning till det demokratiska samhället.
Nästa vecka kommer vi att vara ännu fler. Budskapet går som en löpeld genom Twitervärlden. Den som vill gå med i tåget twittrar #freedawitisaak på fredagar. Det är allt.
För de som inte har Twitter pågår motsvarande demonstration via mail. Använd gärna texten nedanför om du vill maila.
Sprid budskapet vidare. Ju fler vi är som demonstrerar, desto fler kommer att ansluta sig. Och därmed ökar uppmärksamheten för frigivningen av Dawit Isaak och den självklara rätten till yttrandefrihet.
Finns det mer vi kan göra för Dawit Isaak?
Säker finns det mycket mer vi kan göra. Själv tänker jag skänka en slant till föreningen som arbetar för frigivningen av Dawit Isaak. Deras hemsida finns på http://www.freedawit.com. Där finns mer information om hur du kan stödja kampen. Har du fler idéer på vad man kan göra för Dawit Isaak kan du gärna skriva det en kommentar nedanför.
#freedawitisaak
_____________________
Kopiera gärna följande text för att demonstrera via mail:
Rubrik: Maildemonstration för Dawit Isaak
Den svenska Journalisten Dawit Isaak sitter sedan den 23 september 2001 fängslad i Eritreanskt fängelse för att ha rapporterat om en grupp som krävt vissa demokratiska reformer. Han har inte delgivits någon formell anklagelse, ej heller fått en rättvis rättegång. Yttrandefriheten var hans brott.
Detta är en maildemonstration i kampen för Dawit Isaaks frigivning. Om du vill delta vidarebefordrar du detta mail med rubriken ”Maildemonstration för Dawit Isaak” . Ju fler vi är som demonstrerar, desto fler kommer att ansluta sig. Och därmed ökar uppmärksamheten för frigivningen av Dawit Isaak och den självklara rätten till yttrandefrihet.
Varje fredag går demonstrationståget på Twitter. Twittra #freedawitisaak så är du med.
Läs mer om Dawit Isaak på http://www.freedawit.com
tisdag 17 november 2009
Varför pappor inte gråter
Varför gråter du aldrig pappa frågade den 4 åriga sonen. Är du aldrig ledsen? Jag och storebror gråter ju när vi blir ledsna. Mamma med.
- Jo jag blir ledsen ibland, men det är inte så ofta det kommer tårar. Det ledsna finns här inne när jag blir ledsen svarade jag något dröjande och höll handen på bröstkorgen.
- Jaha, varför då?
-Jag vet inte, svarade jag.
Han nöjde sig med svaret, men jag kunde inte släppa tanken.
Jag kan inte komma ihåg senast jag grät när jag var ledsen. Förmodligen har det väl kommit en förlupen tår på någon begravning jag varit på, men jag kan inte komma ihåg när det var.
Klumpen i halsen kan finnas där. Tårarna kan vara på väg ut. Kanske till och med skönjas i ögonvrån. Men sen är det stopp och belägg.
Det är någon automatisk broms som slår in. Sedan länge inlärt. Ibland krävs det massor med automatiskt betingade sväljningar i försök att dämpa klumpen i halsen. Men det funkar.
När jag var barn grät jag förståss. Säkert också några gånger under min uppväxt. Men sen tog det slut någonstans på vägen. Hur kan det komma sig?
Kanske för att jag aldrig sett min egen pappa gråta när han varit ledsen. Ingen annan vuxen man i min omgivning heller för den delen. Vare sig då eller nu. Om man inte räknar in de mest gripande sekvenserna under korta stunder på begravningar förståss. Det är en slags temporär frison.
Beror det på att vi män inte har de biologiska förutsättningarna?
Knappast eftersom det ibland känns som att gråt skulle vara på sin plats. Kännas rätt. Förlösande på något sätt. Även fast det inte handlar om begravningar.
Med åren har jag däremot blivit mer lättrörd. Filmer med sådär sliskigt lyckliga slut som bara Hollywood kan erbjuda eller Internetklipp med oanade talanger i Britains got talent á la Susan Boyle eller Paul Potts gör att tårarna är nära. Om jag är själv kan de till och med få komma fram i ljuset.
För någon vecka sedan var jag hemma med den sjuårige sonen som var sjuk. Vi myste i soffan och tittade på Rasmus på Luffen. På slutet kommer de hem till Martina efter att ha varit på luffen. Först är hon arg men efter lite trugande så kramar hon om Oskar och Rasmus får äntligen ett hem, en far och en mor. Allt föll på plats precis som förra gången jag såg filmen för många år sedan. Men den här gången sipprade det tårar ner för mina kinder, hur jag än försökte svälja och blinka. När sonen tittade lite åt mitt håll vände jag reflexmässigt bort huvudet. Så som jag antar att min pappa och alla andra vuxna män i min omgivning alltid gör och alltid har gjort när kinderna tårats. Det är därför pappor aldrig gråter. Det är så vi fått lära oss och det är så vi lär våra barn.
Mer visade känslor skulle otvivelaktigt förenkla samspelet MÄNniskor emellan och göra oss mer lättolkade. Kanske är det inte så farligt att gråta och kanske kan världen förändras en smula om vi män grät lite mer. Jag ska ha det i åtanke framöver. Det krävs nog lite smygträning med fler filmer och klipp innan jag blir en äkta Chris Crocker, men vem vet, snart kanske jag också får mina 15 minutes of crying på Youtube.
- Jo jag blir ledsen ibland, men det är inte så ofta det kommer tårar. Det ledsna finns här inne när jag blir ledsen svarade jag något dröjande och höll handen på bröstkorgen.
- Jaha, varför då?
-Jag vet inte, svarade jag.
Han nöjde sig med svaret, men jag kunde inte släppa tanken.
Jag kan inte komma ihåg senast jag grät när jag var ledsen. Förmodligen har det väl kommit en förlupen tår på någon begravning jag varit på, men jag kan inte komma ihåg när det var.
Klumpen i halsen kan finnas där. Tårarna kan vara på väg ut. Kanske till och med skönjas i ögonvrån. Men sen är det stopp och belägg.
Det är någon automatisk broms som slår in. Sedan länge inlärt. Ibland krävs det massor med automatiskt betingade sväljningar i försök att dämpa klumpen i halsen. Men det funkar.
När jag var barn grät jag förståss. Säkert också några gånger under min uppväxt. Men sen tog det slut någonstans på vägen. Hur kan det komma sig?
Kanske för att jag aldrig sett min egen pappa gråta när han varit ledsen. Ingen annan vuxen man i min omgivning heller för den delen. Vare sig då eller nu. Om man inte räknar in de mest gripande sekvenserna under korta stunder på begravningar förståss. Det är en slags temporär frison.
Beror det på att vi män inte har de biologiska förutsättningarna?
Knappast eftersom det ibland känns som att gråt skulle vara på sin plats. Kännas rätt. Förlösande på något sätt. Även fast det inte handlar om begravningar.
Med åren har jag däremot blivit mer lättrörd. Filmer med sådär sliskigt lyckliga slut som bara Hollywood kan erbjuda eller Internetklipp med oanade talanger i Britains got talent á la Susan Boyle eller Paul Potts gör att tårarna är nära. Om jag är själv kan de till och med få komma fram i ljuset.
För någon vecka sedan var jag hemma med den sjuårige sonen som var sjuk. Vi myste i soffan och tittade på Rasmus på Luffen. På slutet kommer de hem till Martina efter att ha varit på luffen. Först är hon arg men efter lite trugande så kramar hon om Oskar och Rasmus får äntligen ett hem, en far och en mor. Allt föll på plats precis som förra gången jag såg filmen för många år sedan. Men den här gången sipprade det tårar ner för mina kinder, hur jag än försökte svälja och blinka. När sonen tittade lite åt mitt håll vände jag reflexmässigt bort huvudet. Så som jag antar att min pappa och alla andra vuxna män i min omgivning alltid gör och alltid har gjort när kinderna tårats. Det är därför pappor aldrig gråter. Det är så vi fått lära oss och det är så vi lär våra barn.
Mer visade känslor skulle otvivelaktigt förenkla samspelet MÄNniskor emellan och göra oss mer lättolkade. Kanske är det inte så farligt att gråta och kanske kan världen förändras en smula om vi män grät lite mer. Jag ska ha det i åtanke framöver. Det krävs nog lite smygträning med fler filmer och klipp innan jag blir en äkta Chris Crocker, men vem vet, snart kanske jag också får mina 15 minutes of crying på Youtube.
lördag 7 november 2009
När drömmen får sväva fritt
Under middagen satt jag och min älskade mitt emot varandra. Mestadels tysta.
Nej, det var inget gräl som tystat oss utan en alldeles fantastisk konversation som utspelades mellan våra två gossar 7 respektive 4 år.
De planerade inför kommande vintersäsong och lade upp hejdlösa planer på vad de skulle göra. En snölykta skall byggas på tomten. En riktigt stor snölykta. Som man kan gå in i och vara där inne och leka. De behöver använda två plankor från förrådet så att dörren ska fungera bra. Sen ska de göra en lång böjd rutschkana ner från verandan och ut på gräsmattan som då är snöfylld. Man får krypa under staketet på verandan för att kunna åka. Och så ska de bygga en mur framför grindhålet så att tjuvarna måste klättra över staketet.
Det var flera gånger jag drog efter andan för att i korthet nämna att det nog inte kommer så mycket snö, men en liten lykta räcker det nog till. Och att när jag var liten var det mer snö om vitrarna och allt möjligt annat som skulle förstört det där magiska i att bara fritt få sväva iväg i fantasin. Men jag jorde inte det den är gången. Och det magiska fick vara kvar.
Det är så lätt att ta samtalet ner till verkligheten igen. Att grusa drömmarna och sätta stopp på fantasiflödet. Även fast man gör det i gott syfte för att ingen ska bli besviken ifall drömmarna inte slår in. Men vad har man då vunnit? Om nu inte drömmen slår in, har man ju åtminstone fått drömma. Och om den slår in är vinsten dubbel.
Nej, det var inget gräl som tystat oss utan en alldeles fantastisk konversation som utspelades mellan våra två gossar 7 respektive 4 år.
De planerade inför kommande vintersäsong och lade upp hejdlösa planer på vad de skulle göra. En snölykta skall byggas på tomten. En riktigt stor snölykta. Som man kan gå in i och vara där inne och leka. De behöver använda två plankor från förrådet så att dörren ska fungera bra. Sen ska de göra en lång böjd rutschkana ner från verandan och ut på gräsmattan som då är snöfylld. Man får krypa under staketet på verandan för att kunna åka. Och så ska de bygga en mur framför grindhålet så att tjuvarna måste klättra över staketet.
Det var flera gånger jag drog efter andan för att i korthet nämna att det nog inte kommer så mycket snö, men en liten lykta räcker det nog till. Och att när jag var liten var det mer snö om vitrarna och allt möjligt annat som skulle förstört det där magiska i att bara fritt få sväva iväg i fantasin. Men jag jorde inte det den är gången. Och det magiska fick vara kvar.
Det är så lätt att ta samtalet ner till verkligheten igen. Att grusa drömmarna och sätta stopp på fantasiflödet. Även fast man gör det i gott syfte för att ingen ska bli besviken ifall drömmarna inte slår in. Men vad har man då vunnit? Om nu inte drömmen slår in, har man ju åtminstone fått drömma. Och om den slår in är vinsten dubbel.
onsdag 4 november 2009
När döden slår till mitt i livet
Idag fick en jag känner reda på att hennes kollega och vän snart skall dö. Beskedet kom hastigt. Elak Cancertumör. Det handlar om några veckor kvar i livet, inte som tidigare sagts, några månader.
Han är i vad som borde vara mitt i livet. Jobb, familj, 4 barn och fru och allt vad som hör till runt i kring det.
När man får höra sånt är det värt att stanna till en aning. Tänka efter en stund. Vad skulle jag göra om någon familjemedlem fick det beskedet? Vad skulle jag själv göra om jag fick det? Vad skulle du göra?
Några veckor är kort tid. Vad gorde jag för några veckor sedan. Jo, javisst ja. Jag bröt fingret och har gått med gips sedan dess. Men om en vecka är jag av med gipset, och livet återgår till det normala igen. För familjen till min väns kollega återgår aldrig livet till det normala.
Det kan gå fort ibland. Livet kan vända snabbt. Sjukdomar och olyckor ger sällan förvarningar om när de tänker hugga. Ibland slår döden till mitt i livet och påminner oss om de saker som är viktigast och andra saker som är mindre viktiga. Jag tänker krama om min familj lite extra ikväll. Sätta in en slant till Cancerfonden. Imorgon tar jag lillgossen till läkaren för vaccinering mot Svininfluensan. Och så ska jag sluta reta mig på kollegor som aldrig plockar ur disken ur diskmaskinen på kontoret. Det skulle vara nesligt om det var det som blev det sista jag gjorde här i livet.
Han är i vad som borde vara mitt i livet. Jobb, familj, 4 barn och fru och allt vad som hör till runt i kring det.
När man får höra sånt är det värt att stanna till en aning. Tänka efter en stund. Vad skulle jag göra om någon familjemedlem fick det beskedet? Vad skulle jag själv göra om jag fick det? Vad skulle du göra?
Några veckor är kort tid. Vad gorde jag för några veckor sedan. Jo, javisst ja. Jag bröt fingret och har gått med gips sedan dess. Men om en vecka är jag av med gipset, och livet återgår till det normala igen. För familjen till min väns kollega återgår aldrig livet till det normala.
Det kan gå fort ibland. Livet kan vända snabbt. Sjukdomar och olyckor ger sällan förvarningar om när de tänker hugga. Ibland slår döden till mitt i livet och påminner oss om de saker som är viktigast och andra saker som är mindre viktiga. Jag tänker krama om min familj lite extra ikväll. Sätta in en slant till Cancerfonden. Imorgon tar jag lillgossen till läkaren för vaccinering mot Svininfluensan. Och så ska jag sluta reta mig på kollegor som aldrig plockar ur disken ur diskmaskinen på kontoret. Det skulle vara nesligt om det var det som blev det sista jag gjorde här i livet.
tisdag 3 november 2009
Motargumentens orättvisa övertag
Varför känns det alltid som att motargumenten är så många fler än argumenten för när man måste ta sig för vissa saker. Exempelvis när man ska ta en löprunda eller träna på annat sätt. Det finns ju 1000 argument som säger stopp och belägg, dont do it. Medans möjligen ett par argument viskar, kom igen nu, bit ihop och ös på nu.
Idag var tex följande motargument regerande: Handen är gipsad och det gör det jobbigare att klä om, springa, duscha och dessutom är det omöjligt att knyta skorna. Är det inte lite snuva som smygit sig på. Visst nyste du två gånger på förmiddagen. Dessutom är du väl lite matt. Och så är det mycket jobb just nu. Trist att du glömde löparbrallorna hemma!
Arumenten för är mer diffusa och färre: Motionerar man så lever man längre. Ja, sen är de i stort sätt slut. Hur mycket kortare lever jag om jag skjuter upp det till morgon?
I mitt fall finns alltid ett argument för. Rör på dig annars krymper du ihop som en märla. Det och det fina vädret gick ut som segrare idag och jag åkte hem och tog en härlig höstrunda runt Rönningesjön på lunchen i traildojorna som inte kräver knytning. Yehaaa!
Har du några retliga motargument som ibland gör sig gällande? Fram med dem så får vi titta på dem.
Idag var tex följande motargument regerande: Handen är gipsad och det gör det jobbigare att klä om, springa, duscha och dessutom är det omöjligt att knyta skorna. Är det inte lite snuva som smygit sig på. Visst nyste du två gånger på förmiddagen. Dessutom är du väl lite matt. Och så är det mycket jobb just nu. Trist att du glömde löparbrallorna hemma!
Arumenten för är mer diffusa och färre: Motionerar man så lever man längre. Ja, sen är de i stort sätt slut. Hur mycket kortare lever jag om jag skjuter upp det till morgon?
I mitt fall finns alltid ett argument för. Rör på dig annars krymper du ihop som en märla. Det och det fina vädret gick ut som segrare idag och jag åkte hem och tog en härlig höstrunda runt Rönningesjön på lunchen i traildojorna som inte kräver knytning. Yehaaa!
Har du några retliga motargument som ibland gör sig gällande? Fram med dem så får vi titta på dem.
måndag 2 november 2009
Lagsupportgåtan
Att man kan vara intresserad av sport förstår jag. Det kan förståss vara spännande att se idrottare prestera. Lyckas och misslyckas.
Men över det ofta fanatiska lagsupportandet har jag många gånger undrat vad det egentligen är man supportar. Laget i sig? Njae spelare och ledare byts ju ständigt ut. Och knappast är det väl pengahungern pga aktieägande i lagen som gör att Svennebanan kan skrika sig hes hemma i TV-Soffan när Laget spelar. Är det loggan man är kär i?
I dont get it!
Innan det var Mammond som visade vägen i Sportvärlden förstår jag att det fanns lokalpatrioter som kunde glädjas när hemmalaget sprang ärevarv medans granngossarna och grannflickorna fick lida nederlag. Men idag är det ju pengarna som styr vilket lag man spelar i, och inte geografin.
Jag önskar att någon kunde förklara denna gåta så att jag kan pricka av detta från min "hur kan det komma sig lista".
Men över det ofta fanatiska lagsupportandet har jag många gånger undrat vad det egentligen är man supportar. Laget i sig? Njae spelare och ledare byts ju ständigt ut. Och knappast är det väl pengahungern pga aktieägande i lagen som gör att Svennebanan kan skrika sig hes hemma i TV-Soffan när Laget spelar. Är det loggan man är kär i?
I dont get it!
Innan det var Mammond som visade vägen i Sportvärlden förstår jag att det fanns lokalpatrioter som kunde glädjas när hemmalaget sprang ärevarv medans granngossarna och grannflickorna fick lida nederlag. Men idag är det ju pengarna som styr vilket lag man spelar i, och inte geografin.
Jag önskar att någon kunde förklara denna gåta så att jag kan pricka av detta från min "hur kan det komma sig lista".
söndag 1 november 2009
En blogg är en blogg är en blogg
Och så gick det som det gick. Först Twitter och sedan en egen blogg. Jo jag tackar!
Efter ett dygn som twittrare inser jag att en blogg behövs som komplement när behovet av att bre ut texten trycker på.
Hepp!
Efter ett dygn som twittrare inser jag att en blogg behövs som komplement när behovet av att bre ut texten trycker på.
Hepp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)