Idag fick en jag känner reda på att hennes kollega och vän snart skall dö. Beskedet kom hastigt. Elak Cancertumör. Det handlar om några veckor kvar i livet, inte som tidigare sagts, några månader.
Han är i vad som borde vara mitt i livet. Jobb, familj, 4 barn och fru och allt vad som hör till runt i kring det.
När man får höra sånt är det värt att stanna till en aning. Tänka efter en stund. Vad skulle jag göra om någon familjemedlem fick det beskedet? Vad skulle jag själv göra om jag fick det? Vad skulle du göra?
Några veckor är kort tid. Vad gorde jag för några veckor sedan. Jo, javisst ja. Jag bröt fingret och har gått med gips sedan dess. Men om en vecka är jag av med gipset, och livet återgår till det normala igen. För familjen till min väns kollega återgår aldrig livet till det normala.
Det kan gå fort ibland. Livet kan vända snabbt. Sjukdomar och olyckor ger sällan förvarningar om när de tänker hugga. Ibland slår döden till mitt i livet och påminner oss om de saker som är viktigast och andra saker som är mindre viktiga. Jag tänker krama om min familj lite extra ikväll. Sätta in en slant till Cancerfonden. Imorgon tar jag lillgossen till läkaren för vaccinering mot Svininfluensan. Och så ska jag sluta reta mig på kollegor som aldrig plockar ur disken ur diskmaskinen på kontoret. Det skulle vara nesligt om det var det som blev det sista jag gjorde här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar