Vi ses väl igen....eller?

Livet vänder, Livet tar slut. Liv föds. Ja, som det alltid har varit. Men vi vet aldrig om vi ses igen. Det var så jag tänkte när jag lämnat den sjuårige sonen i skolan.

Igår kom döden lite närmare igen. På Twitter fick jag se att @just_tea inte finns hos oss längre. Ja det var så hon kallade sig och det är det enda namnet jag känner till. Jag kände inte @just_tea, följde henne inte ens på Twitter, vet inte hennes namn. Men jag kände till henne. Hennes smeknamn fladdrade förbi då och då i de flöden jag följer på Twitter, precis som igår, när beskedet kom. @just_tea är död. Det fanns också en länk till en artikel på aftonbladet.se om en hemsk trafikolycka. Det var hon och hennes två barn. Bilen fick sladd och kolliderade med en buss. Sedan blev det tomt. Hon och dottern dog direkt. Den sjuårige sonen blev allvarligt skadad.

Och så plötsligt finns tankarna där. Igen. Om hur orättvist det kan vara. Om hur skört det är. Livet.

Jag har själv barn som är små. Hur skulle det kännas om de rycktes bort. Hur skulle det vara om de blev allvarligt skadade. Eller om det gällde min älskade. Det är obehagligt. Jag kan inte ens få tankarna i närheten av dessa scenarion och ändå är tankarna hemskare än något annat. Idag är det verklighet för de som levde i @just_teas närhet. Idag är dagen där de hemska tankarna inte längre är hemska tankar. Idag är dagen då de måste gå vidare i en verklighet av chock, sorg och saknad, med en lucka och tomhet som inte går att reparera.

Carpe Diem, fånga dagen. Ett slitet uttryck. Nästan sönderslitet och utnött, snudd på patetiskt och kräksnära klichéaktigt. Ändå är det kraftfullt på något viss. Omfattar det som behöver omfattas och utesluter det som behöver uteslutas.

När ska jag lära mig att fokusera på det som egentligen är viktigt. När kommer den dagen som jag i alla stunder kan fånga dagen, det som är värt att fångas och släppa det andra. Släppa det där triviala gnabbet. Sluta reta mig på sånt som är oviktigt. Jag övar och faller tillbaka. Övar och faller tillbaka. Det är kanske ett slags livets jenka och förhoppningsvis tar jag mig frammåt, en bit i taget.
Nu ska jag ringa min älskade och tala om hur mycket jag älskar henne och i eftermiddag ska jag hämta barnen i skolan och på dagis. För vi ses väl igen...eller?
Carpe Diem!