Oss nördar emellan

När det rör kaffe och det nyfunna fotointresset har jag nördat in mig ordentligt. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur det är när jag nördar in på saker.

Häromdagen träffde jag en kompis, Lars som också nördat ner sig. Hans intresse kan kanske vara bland det nördigaste man kan hålla på med. Företeelsen heter Warhammer 40.000 och är i grunden ett spel som man spelar med speciella gubbar som krigar mot varandra i en terräng man byggt upp. Slagen vinns eller förloras med tärninskast och som ram finns ett komplicerat regelverk för detta. En stor del av nördandet är att fixa med gubbar och terräng. Man kan köpa färdiga gubbar som man sedan ofta omformar och målar.

Nu träffades vi alltså. Jag med mitt fotointresse hade tagit på mig att fota Lars gubbar som han håller på att forma om och måla.

Det blev en fantastisk kväll. Lars berättade om hur han fixar med sina gubbar och med inlevelse försökte han förklara allt kring Warhammer 40.000. Ju mer jag frågade och försökte förstå, desto mer fanns att berätta. Jag själv gick igång och pratade om fotograferingens slutartider, skärpedjup och filmhastighet och hur det påverkar bilderna.

Två nördar fick leva ut sitt nörderi. Olika intressen men lika fördjupade i sitt respektive område.

Vi är kan hända inte så imponerade av varandras nördområde, men vi har full förståelse för nörderiet som sådant och det räcker gott.

Osannolikt möte i skogen

Jag motionerar en hel del och tycker om att springa i skogen. Inte i löpspår och inte på stigar, utan rakt ut i terrängen. Över stock och sten. In i snår. Krypa under grenar. Hoppa över stockar. Upp för berg, klafsa i diken. Tung och jobbig skogsterräng. Hög puls. Mycket svett.
Ibland ser jag djur i skogen när jag är ute och springer. Oftast fåglar och insekter. I år har jag även stött på ett par ormar.
För ett par veckor sedan överraskade jag en räv på bara 3-4 meters avstånd. Den blev förståss livrädd och rusade iväg så fort den kunde.
Det är sällan jag träffar på människor och när jag gör det är det i anslutning till motionsspåret som slingrar genom skogen.
Men idag var jag med om ett osannolikt möte. Med musik pumpandes i hörlurarna tog jag mig igenom en väldigt tät terräng och ut i en liten glänta som ligger precis bredvid ett viltstängsel mot en högt trafikerad väg. I övrigt flera kilometer från bebyggelse och motionsspår.
Där i gläntan stod en man i 30 års åldern. Bakom sig i ett fodral låg ett bekant föremål som han lite diskret försökte dölja. Det var en gitarr.
Jag stannade, tog ur lurarna ur öronen och hälsade på mannen, som hälsade tillbaka.

- Ute och joggar? Frågade mannen.
- Ja, sade jag
- Jobbig terräng!
- Det är det som är meningen, sade jag och fortsatte med - Du då?
- Jag spelar och sjunger lite.
- Ok, men är det inte jobbigt att överrösta bullret från vägen, sade jag
- Det är det som är meningen. Jag tränar på att hålla sången stark när jag sjunger.
- Synd att jag hade lurarna på mig så att jag missade sången. Hej då ha det bra, sade jag
- Hej då, sade mannen

Jag satte i lurarna och fortsatte den tunga löpningen. Jag log.
Vist är det ibland underbart med möten med människor.
På ett sätt var det ett möte med mig själv. En som hittat sitt eget sätt att träna. Ensam i skogen, överraskad över att någon annan kämpat sig dit.