När jag var i 5-årsåldern var ”fotbollsproffs” mitt svar när någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor. Det eller läkare. Men det där med läkare sade jag nog bara för att de vuxna alltid sken upp när jag sa det.
Min mamma har berättat att när jag var i två-tre årsåldern var jag en hejare på fotboll. Jag älskade att vara ute och spela och hade tryck i skotten. När jag var sju år började min karriär i pojklaget i Enebybergs IF.
Min pappa var alltid med. Han skjutsade till alla träningar och matcher. Han hjälpte tränaren att hålla reda på förlupna bollar. Och han missade inte en minut av spelet som pågick på planen. Ibland vet jag att han till och med var med och dömde någon match när domaren fått förhinder. Pappa är ingen fotbollsfantast men som uppväxt på söder är han förståss Hammarbyare, men inte mer fanatisk än att bara enstaka gånger gått på några Hammarbymatcher.
Med tiden blev laget mer sammansvetsat och vi blev ett par år äldre. Samma grabbar, samma tränare. Det var träningar, matcher och cuper. Pappa var alltid med. Bilen var fylld av ungar när vi åkte på bortamatcher eftersom det var långt ifrån alla som var med sina små fotbollspelare i med- och motgång. Härliga minnen kunde det ha varit, men det är inget jag kan komma ihåg idag. Det enda jag minns och det enda min kropp minns är en sorgsam ledsamhet.
Till en början var det väl tänkt som pepp, råd och tips antar jag. På vägen hem från alla träningar och alla matcher när jag och pappa var ensamma i bilen pratade vi om dagens fotbollsaktivitet. Eller, snarare var det pappa som pratade och tjatade. Med åren övergick detta till rena utskällningar. Jag kan höra orden eka i huvudet än idag. Du måste ta i mer. Du kan för fan inte vara rädd för bollen när du spelar. Trippa inte på tårna. Du måste anstränga dig mer. Lär dig skjuta hårdare. Inget beröm. Inget positivt. Bara alla fel. Samma visa varje gång. Jag satt i baksätet och grät.
Att som sju-, åtta-, nio och tioåring alltid få höra sådana ord. Efter varenda träning och match, år ut och år in leder bevisligen inte till någon proffskarriär. Det enda det ger är sår, som 30 år senare sitter kvar som fula ärr.
Han ville säkert bara väl min pappa. I övrigt kan jag inte minnas att han betedde sig illa mot mig. Endast när det gällde mitt lagsportande. Jag tror att det var hans egna ouppfyllda önskan att få spela i lag när han var liten som på något sätt projicerades på mig.
Min yngsta son är precis om jag var. En hejare på fotboll. Sedan han var i två-tre årsåldern har han älskat att vara ute och spela och han har tryck i skotten. Nu är han fem år och om en vecka ska jag gå med honom till hans allra första fotbollsträning. I hans dagbok skall det om 30 år stå att han minns sin fotbollskarriär endast med glädje. Inget annat.
