Kung för en dag. Fel dag.

Vi var 14 år. Jag och Lasse Lindroth (sedermera ståuppkomikern Ali Hussein).

Vi var bästisar och höll ihop jämt. När man var med Lasse så hände det alltid något. Han var energi personifierad. Han kunde aldrig vara stilla och tillsammans var vi ganska företagsamma.

Dagen före nyårsafton det året kom vi på den briljanta idén att vi kunde tjäna pengar vid den lilla slalombacken i Täby norr om Stockholm där vi växte upp.

Vi tog på oss skidkläder och pjäxor (för att vara trovärdiga). På parkeringsplatsen höll vi sedan till med vår business. Folk som vid lunchtid skulle lämna backen frågade vi om vi kunde få köpa deras dagliftkort. De kostade 80 spänn i butiken, men vi erbjöd oss att köpa dem för 50 kr av de som skulle åka hem. Sedan sålde vi dem för 60-70 spänn till de som kom. Det var win-win i allra högsta grad. Vi hittade på små skrönor för att övertala folk om att både sälja och köpa av oss. Och så höll vi på, hela dagen och vi tjänade en smärre förmögenhet. Det var väl runt 800-900 kr vi fick ihop. En rejäl slant för två 14-åriga oskulder.

Sedan bar det av raka vägen till järnhandeln där vi mutade någon att köpa ut raketer för hela slanten.

Kvällen kom och fingrarna kliade. En liten ynka raket kunde vi ju prova i alla fall. Och en till. Det var ju kul och vi bestämde oss för att smälla upp alltihop redan dagen före nyårsafton för att dagen efter åka till skidbacken igen och tjäna nya stålar.

För en stund var vi kungar när vi körde av raket på raket inför häpna fjortistjejer från parallellklassen.

Det går fortare än man tror att smälla upp ett par kassar med raketer och det roliga tog snabbt slut. Vi somnade som oskulder även den kvällen. Här krävdes visst mer krut.

Dagen efter gav vi oss iväg till skidbacken igen och på bussen diskuterade vi gårdagens succe och hur vi skulle överträffa den på kvällen. Nu djävlar!

När vi kom fram till backen var liften så klart stängd. Det var ju Nyårsafton.

Efter att ha stått och frysit i väntan på bussen i en timma åkte vi hem och snackade inte mer om den saken.

De två naiva 14-åringarna höll sig hemma den kvällen. Man vill ju inte frysa ihjäl liksom.

Sista kapitlet?

Vi har ingen aning. Ingen vet egentligen något om någonting. Vi tror, tolkar, förutsätter, inbillar, är i stort sätt säkra på. Men vi vet egentligen inte. Förutom en sak. Det enda vi vet är att vi ska dö. Förr eller senare. Förmodligen förr. Nästan alla dör förr. Det är rätt sällan man hör att folk dog senare än önskat. Men att någon dog i förtid, lämnade eller gick bort, hör man allt som oftast.
Tänk på det när du skriver på nästa blad. Se till att ha ett snyggt slut i beredskap. För du vet inte om detta är det sista kapitlet.

Jag har fått en ny vän vid min sida. Jag känner honom inte så väl än. Han sitter där som en bula under huden strax ovanför mitt högra knä. Läkarna kallar honom Tumör, men jag vet inte. Det låter så himla trist. Han har ett efternamn också, men det är så krångligt att skriva så jag skippar det. Tydligen är han inte main stream av sin sort. Ovanlig och troligen inte så aggressiv. Troligen var ordet. Jag litar inte på läkare som säger troligen. Jag föredrar läkare som vet, men som sagt, ingen vet något om någonting. Förutom en sak. Och den som lever får se.

Maktmissbruk vs Demokrati

Det är i situationer som när UD agerar med rasistiska tendenser som grund, i sina egna arrangemang, jag är glad för att det finns bloggar och yttrandefrihet i Sverige.

Att läsa Gulan Avcis inlägg om UDs agerande mot henne och Nalin Pekgul är ytterst beklämmande och beskriver en skandal av stora mått.

Händelser som denna kommer tyvärr i skym undan i mediabruset bland ensamma mammor och runda prinsessmagar, men tack vara det fria ordet och en plattform som är tillgänglig för alla kan enskilda människor skapa uppmärksamhet och debatt.

Nej, jag följer inte extremt många bloggar, men jag följer en del folk som gör det. Och som i sin tur följer många andra. UD skandalen var det Emanuel Karlsten som uppmärksammade mig om genom sin ypperliga blogg Enanuels randanmärkningar där han ofta publicerar sina inlägg hittat, länkat,kommenterat som sammanfattar en blandning, högt och lågt, om vad som händer ikring oss i detta nu.

Ett annat exempel är när det svenska Hovet nyligen genom överförmynderi och slipade jurister försökte stjäla Twitterkontot @kungahuset. För att de ville. Och för att de trodde att de kunde. Men den gången vann pöbeln mot överheten och jag är övertygad om att det var bloggarnas, Twittrandets, och människornas samlade makt som avgjorde utgången i denna bisarra saga.

Det är så en demokrati skall fungera. Det är folket som är samhället, och det är hos oss makten ska ligga. Och då skall möjligheten alltid finnas att balansera maktmissbruk, överförmynderi och statligt förtryckande så att de som har makten håller sig på mattan.

Förtvivlan - Ett öppet brev till Carl Bildt och Sveriges regering

Idag är en skammens dag. Idag igen.

Men idag uppmärksammar jag det lite extra.

Det handlar om mänskliga rättigheter. Om en människas vilja att skapa ett demokratiskt samhälle. Och om en diktator som styr med järnhand.

Idag är det 10 år sedan den svenska journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Ingen, inte ens Dawit vet varför han sitter fängslad eftersom inga anklagelser rests mot honom. Ingen rättegång har därför förekommit. Allt detta strider mot de mänskliga rättigheterna.

Han greps i samband med att den tidning han skrev för skrev om hur 15 politiker i Eritrea ställde krav att presidenten skulle verka för demokrati i Eritrea.

Den tidning Dawit verkade för tog inte ställning i frågan. Inte heller han själv.

Den svenska regeringen har valt att använda tyst diplomati i Dawit frågan. Exakt hur denna tysta diplomati går till kan jag inte redogöra för. Men det är enkelt att konstatera att den inte fungerat.

Carl Bildt. I den här frågan har du gjort mig riktigt besviken. Jag har visserligen inte varit din följeslagare i partipolitiken, men jag har imponerats av ditt diplomatiska arbete och den framgång du haft som medlare genom åren. Även om jag inte gjorde vågen över valresultatet den gången, så tyckte jag att valet av dig som utrikesminister var ypperligt.

Carl Bildt, den tysta diplomatin klär dig inte. Du är inte den som vanligtvis håller tyst. Du pratar gärna när det kanske inte passar sig. Du gör det för att du är du, och för att du vill få fram det du tror på. Oavsett om de mäktiga kanske vill ha det på ett annat, creddigare sätt. Du gör det utan att kräva ära och berömmelse.

Jag är förtvivlad. Min tro på mänskligheten har blivit kantstött.

Vad kan spela en ondsint diktator bättre i händerna än tystnad? Det var inte tystnad som fick Mandela fri. Det var inte tystnad som rev Berlinmuren eller öppnade upp möjligheterna för folket i Libyen.

Det var höjda röster, skarp och synlig politik och diplomati. Inget annat.

Låt oss höja rösterna nu. Vi måste alla ta vårt ansvar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är det som gör oss till människor. Låt oss så förbli.

Ett dilemma

Min 9-åriga son vill börja använda Facebook. Några av hans vänner gör det, några av kusinerna och farmor också. Och så jag och min fru förstås. Vi två är flitigt förekommande på både Facebook och Twitter, och vi har trevande börjat använda Google+. I huvudsak använder vi dessa medier för samhällsdiskussion och debatt. Men även i jobbet. Även om det förekommer svamppfyndsuppdateringar och bilder på tårtbak så är det i mindre skala.

Jag är övertygad över att min son efter instruktion kan hantera hur man gör, vad man får göra och vad man inte får göra. Än så länge kan dessutom jag ha full kontroll över användandet, vänner etc.

Men det är i huvudsak genom mitt eget användande jag vacklar i 9-åringens vilja att använda Facebook. Jag har haft som princip att inte lägga till barn som vänner. Jag vill nämligen i alla lägen kunna Facebooka sådant som jag känner är relevant, ofta om sådant som kanske inte lämpar sig för barn. Jag vill kunna diskutera trafficking, länka till ett nyhetsinslag om en självmordsbombning i Irak, referera till bilder som kan vara starka, men ändå talande (som tex denna från 9/11 dådet). Detta vill jag kunna göra utan självcensur. Visst kan man diskutera många saker även med barn, men om jag ska kunna göra det på ett ansvarsfullt sätt måste dialogen ske närmare, så att jag kan ha koll på hur reaktionen blir och fånga upp den. Det kan jag inte göra fullt ut på Facebook. Visst finns det funktioner som möjliggör selekterad delning till olika vänkategorier, men de funkar inte fullt ut i den mobilapp jag använder. Dessutom är det lätt missa selekteringen och det vill jag inte riskera.

Efter vissa överväganden bestämde jag mig för att ändra mitt eget Facebook beteende, och göra användandet barnvänligt och ta diskussionerna i Google+ och på Twitter. Detta för att jag kan se värdet för min son att börja använda Facebook.

Nu visade det sig att det inte gick att registrera ett konto för honom. Han är helt enkelt för ung för att använda Facebook. Man måste vara över 13 år enligt användaravtalet.

Mina dilemman löste sig alltså per automatik eftersom vi väljer att följa de regler som Facebook har satt upp. Skälen för att inte bryta mot reglerna är för oss mycket starkare än den nytta vi kan se om vi skulle bryta mot dem. De finns säkert goda anledningar till att åldersgränsen är som den är. Kanske är några av dessa grundade i ovanstående dilemman. Det finns någon form av ansvar som Facebook verkar ta helt enkelt. 

Här tycker jag att det borde finnas något mellanting. En slags sidovagn, knutet till ett konto som tillhör en vuxen som barnen kan åka i bredvid. Hur det skulle formas vet jag inte, men det vore fint om barnen i ett sådant sammanhang kunde bli introducerat i forum på Internet, med stor insyn från en vuxen utan att för den del behöva göra avkall på funktioner etc i sina flöden. Detta utan att, som många gör idag, bryter mot användaravtalen.

Nu letar jag andra forum, som är mer barnvänliga.

Panfu.se verkar vara en plattform där det finns en tanke bakom.