Den försvunna kronan - en liten gåta som är mycket störande

Tre män tar in på ett hotell.

Piccolon hjälper dem att bära upp väskorna på rummet. Rummet kostar 30 kronor och männen betalar 10 kr var till piccolon som går ner till kassan i receptionen.

Väl där meddelar portiern att de just nu erbjuder rabatt och rummet kostar bara 25 kronor. Piccolon får således 5 kronor i växel att lämna till männen i rummet.

För att hjälpa männen med växelfördelningen tar piccolon på eget bevåg 2 kronor i dricks för allt bärande och släpande. Männen får alltså en krona var tillbaka i växel.

De har då totalt betalat 10-1 kr, dvs 9 kronor var. Om du räknar ihop det blir det 3x9=27kr plus de 2 kronorna som piccolon tog i dricks. Var tog den sista kronan vägen?

_______________________________________________________
VARNING för spoilers i kommentarerna, men du tjukikar väl inte, eller hur?

Den vackraste stunden i livet

Det hade varit en av de där varma sommardagarna och vi ankrade segelbåten vid den lilla Krokodilformade ön längst ut i Stockholms skärgård. Kvällen kom med daggen och grillen på klipphällen höll på att svalna. Vid sidan av den låg några marsmallowskladdiga träspett. Vinglasen stod tomma och jag spelade på den svarta glänsande gitarren. Sjöfåglar och minkar på skären intill kunde också de höra min älskade som sjöng med den vackraste av stämmor. På hällen som solen smekt varm sedan långt innan vi ens vaknat den här dagen dansade barnens barfota fötter.

Den kvällen ägde vi ön och solnedgången mot havet. Vi ägde horisonten och den svaga vinden i våra ansikten. Vi ägde livet och meningen därtill.

Det var så det var och vi log mot varann min älskade och jag.

Oss nördar emellan

När det rör kaffe och det nyfunna fotointresset har jag nördat in mig ordentligt. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur det är när jag nördar in på saker.

Häromdagen träffde jag en kompis, Lars som också nördat ner sig. Hans intresse kan kanske vara bland det nördigaste man kan hålla på med. Företeelsen heter Warhammer 40.000 och är i grunden ett spel som man spelar med speciella gubbar som krigar mot varandra i en terräng man byggt upp. Slagen vinns eller förloras med tärninskast och som ram finns ett komplicerat regelverk för detta. En stor del av nördandet är att fixa med gubbar och terräng. Man kan köpa färdiga gubbar som man sedan ofta omformar och målar.

Nu träffades vi alltså. Jag med mitt fotointresse hade tagit på mig att fota Lars gubbar som han håller på att forma om och måla.

Det blev en fantastisk kväll. Lars berättade om hur han fixar med sina gubbar och med inlevelse försökte han förklara allt kring Warhammer 40.000. Ju mer jag frågade och försökte förstå, desto mer fanns att berätta. Jag själv gick igång och pratade om fotograferingens slutartider, skärpedjup och filmhastighet och hur det påverkar bilderna.

Två nördar fick leva ut sitt nörderi. Olika intressen men lika fördjupade i sitt respektive område.

Vi är kan hända inte så imponerade av varandras nördområde, men vi har full förståelse för nörderiet som sådant och det räcker gott.

Osannolikt möte i skogen

Jag motionerar en hel del och tycker om att springa i skogen. Inte i löpspår och inte på stigar, utan rakt ut i terrängen. Över stock och sten. In i snår. Krypa under grenar. Hoppa över stockar. Upp för berg, klafsa i diken. Tung och jobbig skogsterräng. Hög puls. Mycket svett.
Ibland ser jag djur i skogen när jag är ute och springer. Oftast fåglar och insekter. I år har jag även stött på ett par ormar.
För ett par veckor sedan överraskade jag en räv på bara 3-4 meters avstånd. Den blev förståss livrädd och rusade iväg så fort den kunde.
Det är sällan jag träffar på människor och när jag gör det är det i anslutning till motionsspåret som slingrar genom skogen.
Men idag var jag med om ett osannolikt möte. Med musik pumpandes i hörlurarna tog jag mig igenom en väldigt tät terräng och ut i en liten glänta som ligger precis bredvid ett viltstängsel mot en högt trafikerad väg. I övrigt flera kilometer från bebyggelse och motionsspår.
Där i gläntan stod en man i 30 års åldern. Bakom sig i ett fodral låg ett bekant föremål som han lite diskret försökte dölja. Det var en gitarr.
Jag stannade, tog ur lurarna ur öronen och hälsade på mannen, som hälsade tillbaka.

- Ute och joggar? Frågade mannen.
- Ja, sade jag
- Jobbig terräng!
- Det är det som är meningen, sade jag och fortsatte med - Du då?
- Jag spelar och sjunger lite.
- Ok, men är det inte jobbigt att överrösta bullret från vägen, sade jag
- Det är det som är meningen. Jag tränar på att hålla sången stark när jag sjunger.
- Synd att jag hade lurarna på mig så att jag missade sången. Hej då ha det bra, sade jag
- Hej då, sade mannen

Jag satte i lurarna och fortsatte den tunga löpningen. Jag log.
Vist är det ibland underbart med möten med människor.
På ett sätt var det ett möte med mig själv. En som hittat sitt eget sätt att träna. Ensam i skogen, överraskad över att någon annan kämpat sig dit.

Ärr som gör sig synliga

När jag var i 5-årsåldern var ”fotbollsproffs” mitt svar när någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor. Det eller läkare. Men det där med läkare sade jag nog bara för att de vuxna alltid sken upp när jag sa det.
Min mamma har berättat att när jag var i två-tre årsåldern var jag en hejare på fotboll. Jag älskade att vara ute och spela och hade tryck i skotten. När jag var sju år började min karriär i pojklaget i Enebybergs IF.

Min pappa var alltid med. Han skjutsade till alla träningar och matcher. Han hjälpte tränaren att hålla reda på förlupna bollar. Och han missade inte en minut av spelet som pågick på planen. Ibland vet jag att han till och med var med och dömde någon match när domaren fått förhinder. Pappa är ingen fotbollsfantast men som uppväxt på söder är han förståss Hammarbyare, men inte mer fanatisk än att bara enstaka gånger gått på några Hammarbymatcher.

Med tiden blev laget mer sammansvetsat och vi blev ett par år äldre. Samma grabbar, samma tränare. Det var träningar, matcher och cuper. Pappa var alltid med. Bilen var fylld av ungar när vi åkte på bortamatcher eftersom det var långt ifrån alla som var med sina små fotbollspelare i med- och motgång. Härliga minnen kunde det ha varit, men det är inget jag kan komma ihåg idag. Det enda jag minns och det enda min kropp minns är en sorgsam ledsamhet.

Till en början var det väl tänkt som pepp, råd och tips antar jag. På vägen hem från alla träningar och alla matcher när jag och pappa var ensamma i bilen pratade vi om dagens fotbollsaktivitet. Eller, snarare var det pappa som pratade och tjatade. Med åren övergick detta till rena utskällningar. Jag kan höra orden eka i huvudet än idag. Du måste ta i mer. Du kan för fan inte vara rädd för bollen när du spelar. Trippa inte på tårna. Du måste anstränga dig mer. Lär dig skjuta hårdare. Inget beröm. Inget positivt. Bara alla fel. Samma visa varje gång. Jag satt i baksätet och grät.

Att som sju-, åtta-, nio och tioåring alltid få höra sådana ord. Efter varenda träning och match, år ut och år in leder bevisligen inte till någon proffskarriär. Det enda det ger är sår, som 30 år senare sitter kvar som fula ärr.

Han ville säkert bara väl min pappa. I övrigt kan jag inte minnas att han betedde sig illa mot mig. Endast när det gällde mitt lagsportande. Jag tror att det var hans egna ouppfyllda önskan att få spela i lag när han var liten som på något sätt projicerades på mig.

Min yngsta son är precis om jag var. En hejare på fotboll. Sedan han var i två-tre årsåldern har han älskat att vara ute och spela och han har tryck i skotten. Nu är han fem år och om en vecka ska jag gå med honom till hans allra första fotbollsträning. I hans dagbok skall det om 30 år stå att han minns sin fotbollskarriär endast med glädje. Inget annat.

Frågan som inte ställdes

När jag var på gymet idag var det en man i 65-års åldern som bytte om samtidigt som jag.
Båda skulle vi in i duschen efter dagens övningar på var sitt håll. Mannen var överviktig och hade svårt att röra sig. Kanske har han haft hjärnblödning. Kanske är han reumatiker, vad vet jag.
Han hade stora svårigheter att ta av sig kläderna och resa sig från bänken han satt på, men till slut kom han in till duschen.
Under tvättningsprocessen och torkningsprocessen fortsatte han entreget i långsam takt att göra det som skulle göras.
Vi pratade inte med varandra, men hela tiden tänkte jag att jag skulle fråga om han ville ha hjälp med något. Men jag slog lika snabbt bort tankarna med att han säkert ville klara av detta själv. Han var ju på ett gym för sjutton. För att träna antar jag. Så jag avstod, men nu ångrar jag det. Som medmänniska kunde jag i alla fall ställt frågan. Kanske ville han väldigt gärna ha hjälp att få på de där kalsongerna som verkade vara det svåraste momentet att genomföra. Kanske ville han ha hjälp att trycka på knappen i duschen eftersom han hade besvär med att höja armen.

Nu svarade jag på frågan åt honom utan att den ens var ställd bara för att en massa tankar om finkänslighet snurrade runt i mitt huvud. Är det kränkande att fråga om man ska hjälpa en främmande person att klä på sig, eller vad det nu månde vara? Knappast om man gör det i välmening.
Hur skulle jag själv reagera?
- Ingen aning.
Kanske skulle jag blivit arg om någon frågat mig i den situationen. Kanske skulle jag riktat ilskan mot den som frågade, även fast den troligen skulle bero på ilskan över själva tillståndet.
Vem vet. Jag kanske är där fortare än jag anar.
Nästa gång tar jag risken att få ilskan mot mig. Kanske vill han ha min hjälp. Kanske inte. Kanske kan han känna sig trygg i bara det att jag erbjudit mig och veta att han får hjälp om han ramlar omkull eller tappar schampoflaskan. Kanske blir han bara glad bara av att någon ser honom.
Vad har jag att förlora?
Nada!

SCAN röt till men bet sig själv i knorren

Igår Twittrade jag lite satiriskt kring den braskande nyheten om att köttklister är på väg att godkännas inom EU. Bland annat några tänkta reklamslogans där SCAN figurerade.

Ett av Tweeten beskrev hur man kanske framöver kan köpa en hel gris i byggsats om 380 delar. En tub med köttklister ingår.

Idag blev jag kontaktad av SCAN och de förklarar att de "inte tror på köttklister" med hänvisning till ett blogginlägg på deras hemsida.

I blogginlägget kan man läsa att SCAN inte tror på köttklister då det "känns som att vilseleda konsumenterna genom att skapa en produkt med rätt utseende, men som i själva verket består av olika delar sammansatt kött. Där ju som jag ser det, ett uppenbart försök att sälja något under falsk flagg".

I fallet med Grisbyggsatsen blir det förståss ganska roligt när SCAN tar avstånd från "skapandet av produkten" som resulterar i en gris. Och att denna Gris medför att produkten hamnar under falsk flagg.

Snälla, söta, rara SCAN. Det ni kallar kött har faktiskt en gång i tiden suttit på ett djur. Med ett hjärta som pumpar runt blod i kroppen. Med vädjande ögon, dömd från födseln att dödas, styckas och ätas upp. Detta oavsett vad mamma SCAN säger.
Men ett tips från mig, nu när ni har bitit er själv i knorren. Den går att sätta fast igen. Gissa hur.

Närhetens tyngd

För några dagar sedan halkade jag via Twittervänner in på bloggen Fashings Eskapader. En blogg som berör. Efter att ha läst det som då var de senaste inläggen som beskrev svåra sorgsamma känslor bläddrade jag bak i bloggen för att få bakgrunden klar för mig. Jag kom till den 18 januari och ett kort inlägg med en bild på en 14 årig pojke. Texten i inlägget lyder "Älskade, Älskade, Älskade Barn". Jag fortsatte att läsa alla de senare inläggen. En pappas dagbok från den dag hans 14-årige son omkom i en tågolycka. Att läsa den som utomstående är oerhört plågsamt. Att vara närstående. Att vara pappan som skriver kan jag inte ens komma i närheten av att tänka mig in i. Jag vågar inte ens tänka tanken. Och så är jag med ens tillbaka i de tankar som jag skrev om för en tid sedan: "Vi ses väl igen...eller?"

Familjen som drabbades av den hemska tågolyckan bor inte så långt ifrån där jag bor. Jag har många gånger åkt samma tåglinje. Korsat rälsen där Linus omkom. Och detta gör av någon anledning att det känns ännu tyngre. En tågolycka i grannområdet upplever jag hemskare än om det sker många mil bort. Även fast den här familjen för mig är helt okänd. Varför är det så? Hur kan det komma sig att det känns mer i mig när en Tsunami drabbar ett semesterparadis där det var många svenskar än när andra naturkatastrofer drabbar lokalbefolkningar i fjärran länder. Är det för att jag har lättare att identifiera mig med de som är närmare. Eller är det någon form av egocentriskt förvriden undermedveten tanke om att händelsen som är nära kunde lika gärna drabbat mig? Kanske är det både och.

Imorgon begravs Linus. Klockan 13:37 ringer kyrkklockorna. Ni som förstår gamerspråk fattar varför just 13.37. Jag och ni andra kan läsa om det i bloggen.

Linus RIP

Och du. Linus pappa. Fan trot, men det sägs att man kan leva vidare ändå. Jag hoppas du kan hitta livet och meningen tillbaka.

Logiken uteblir ibland

När jag lyssnade på radion idag pratade de om hur man kan hjälpa djuren, nu när det är kallt ute och de kan ha svårt att hitta mat. In till studion ringde folk som lade ut fågelfrön och andra som lade ut äppelbitar till rådjur och älg som brukade passera deras tomt.
Nästa herre presenterade sig som jägare. Han berättade att det för han och hans jaktlag var självklart att åka ut i skogen och stödfodra djuren under vintern. Motiveringen som följde var att alla har ett ansvar mot djuren. Är det något jag missat, eller finns det en logisk lucka här? Programledaren brydde sig i alla fall inte om att knyta ihop säcken utan avslutade glatt samtalet.
Jag tror jag sätter punkt där.

Det är värt mödan

Idag åker sjuåringen Lilla Vasaloppet i skolan. Hela gänget går iväg till en närliggande friluftsanläggning och ger sig ut i spåret med skidor alternativt ut på isen med skridskor. Inför denna dag krävs en del förberedelser. Förra veckan införskaffades ett par begagnade skidor och i lördags var det dags för premiäråk. Kortfattat kan man väl säga att det inte gick alls. Balansen ville inte bli överens med kroppen och skidorna lossnade ideligen. Efter 20 minuter gav han upp. Trött och arg.

Trots det valde han idag skidåkning istället för skridskoåkning, som han faktiskt behärskar hyffsat. Jag beundrar honom för hans mod och vilja att inte ge upp. Tänk så mycket man har att lära av sina barn.

Jag kommer själv ihåg de där skiddagarna från skoltiden. Hur det var att ge sig iväg från skolan med matsäck i ryggsäcken. Sitta tillsammans och dricka choklad. Fingerfrys och krånglet att bära tillbaka skidorna. Jag minns det med glädje och med ett leende på läpparna.

Igår kväll fixade jag till skidorna med en extra rem så att de inte ska lossna. Och i morse kokade jag varm choklad och packade ner korv som ska grillas. Sedan fick han förståss de där sista orden om att ha en bra dag och om att komma ihåg att ta med sig extravantarna som finns i skolan och att han måste sitta på sittunderlaget jag stoppat i väskan och allt det där andra som lämnar en sjuårings medvetande innan det hunnit landa.

Ikväll ser jag fram mot att höra om dagens strapatser och på torsdag är det dags igen, men då är det fyraåringens tur att åka skidor på dagis.

Förmaning = Uppmaning?

I morse när familjen just lämnat huset för vardagens aktiviteter höll sjuåriga storebror en kort lektion för fyraåriga lillebror om att man absolut inte får slicka på metallstolpar när det är kallt ute. Då kan man ju nämligen fastna. Det känner sjuåringen väl till eftersom han provade det för några år sedan, till följd av att han fick en bitvis flådd tunga. Han hade förmodligen inte kommit på tanken att slicka på stolpen om inte vi vuxna förmanat om att man inte bör göra det. Nu går jag bara och väntar på att fyraåringen i sin tur skall göra detsamma. Det verkar vara så att det blir som en uppmaning i barns öron när de får höra att man inte bör slicka på kalla stolpar.
För ett halvår sedan pillade fyraåringen in en sten i örat som sedan inte ville komma ut förrän två sjukhusinstanser och betydligt fler timmar senare. Självklart pratade vi med honom om detta och att det inte fick hända igen och naturligtvis pillade han in en sten i örat två vecokor senare. Det hade ju varit så mysigt med fikat från smörgåsautomaten på sjukhuset och så fick man klistermärke av doktorn. Andra gången blev det inte tal om automatmacka och vad gällde bokmärket förklarade jag för doktorn redan när vi gjorde entré att vi inte skulle ha något sådant. Jag bad också doktorn att berätta ifall det kunde vara farligt att pilla in stenar i öronen. Doktorn förstod läget och googlade fram en schematisk bild på ett öra och förklarade med allvar i rösten vilka eventuella åkommor man kunde få. Sedan dess har öronen varit stenfria.
Även vuxna kan tydligen känna samma vilja att prova saker som andra råder dem till att inte göra. Ett sådant minne är när jag för många år sedan förklarade för några kollegor att de inte borde fullfölja sin idé att koka ägg i mikrovågsugnen. Mot mitt råd stoppade de ändå in två ägg i en glasskål fylld med vatten och vred på full effekt. Det blev en härlig äggexplotion och det var ett ganska geggigt jobb för de båda herrarna att sanera mikrovågsugnen efter det.
Själv trotsar jag också då och då sådana uppmaningar och resultatet har genom åren varit blandat, men ibland måste jag bara testa om någon säger att jag inte bör.

Med rätten på min sida, och inte

Av någon anledning hamnar jag ibland i situationer som gränsar till dispyt med vilt främmande människor och nu har det hänt igen. Innan jag berättar om dagens incident tänkte jag först berätta om en liten händelse som utspelade sig för något drygt år sedan. Skådeplatsen är grundskolans parkering och jag skall precis hoppa in i bilen och åka till jobbet efter att ha lämnat av äldsta sonen i skolan. Trött, stressad och med måndagshumör. Då kommer en förälder fram till mig och säger att jag inte får parkera bilen där jag har parkerat. Han förklarar också att han sett mig parkera bilen på samma plats flera gånger den veckan. Han var korrekt, inte otrevlig. Dessutom hade han rätt och jag visste om det. Jag mumlar något ohörbart, hoppar in i bilen och stänger dörren. Men då händer något. På bråkdelen av en sekund lägger min hjärna ihop informationen på följande sätt: Denna karl, typisk översittare, har alltså stått och spionerat på mig i flera dagar och nu skall han agera polis och sätta mig på plats. Har han inget annat att göra i sitt patetiska liv?
Efter den lilla summeringen märker jag att min kropp börjar röra på sig. Handen drar i dörrhandtaget och ena foten lyfter sig ut. Kroppen reser sig bakom bildörren, munnen rör sig och stämbanden vibrerar. Ett klart och tydligt - "Jobbar du som nån lapplisa här eller?" hörs och det är min röst jag hör.

Ljudet studsar i nacken på mannen som vänder sig om och går emot mig. När han kommit tillräckligt nära säger han i vänlig ton "Nej, men du förstår. Det blir kö ända ut på vägen och det är ju jättebra om vi föräldrar kan hjälpas åt så att det inte blir så mycket trafik här vid skolan". Booom! 2-0, rätt i krysset. Jag blir mållös, hoppar in i bilen och känner mig fruktansvärt dum. Om han åtminståne blivit arg och upprörd över mitt uppträdande. Då vore det ju så gott som bevisat att det var en idiot. Men det blev han inte. Och jag var nere för räkning. Sedan den dagen parkerar jag bilen korrekt och de efterföljande två månaderna spanade jag efter mannen som jag bestämt mig för att be om ursäkt, men han syntes inte till. Men så en dag dyker han upp på den yngsta sonens dagis. Det visade sig att våra barn gick på samma avdelning och jag kunde äntligen be om ursäkt för mitt usla beteende. Jag har lärt mig en hel del av denna händelse och nått viss självinsikt.
Nu till dagens sammandrabbning. En helt annan situation. Skådeplatsen är den stora simhallen i kommunen. Det är den första lektionen på simskolan och äldsta sonen skall lära sig att simma. Lillebror är med och leker i den andra delen av bassängen. Som nybliven amatörfotograf har jag förståss med mig kameran och fotar lillgossen, och storgossen i bassängen. Då hux, flux dyker(hepp!) en förälder på mig och säger att jag möjligen kan fota min son, men att jag inte har någon rätt att fota så att andra kommer med på bild. Jag antar att han i detta fall menar de andra barnen, och i synnerhet hans eget. Rösten är mästrande och irriterad.

Här har jag flera vägval att gå. Jag kan givetvis dra en story: - oj då, det visste inte jag. Förlåt jag ska radera alla bilderna. Men jag väljer en annan väg. Det karln just har sagt till mig är i mina öron precis som om han vid ett övergångsställe skulle säga till mig: -Hörrö. Stopp! Du har inte rätt att gå vid grön gubbe.
I det fallet skulle jag säga emot. Vilket jag också gjorde i simhallen.

Så jag säger till föräldern med den arga rösten att jag faktiskt, enligt svensk lagstiftning har rätt att fotografera vad jag vill och vem jag vill på den platsen och att jag vare sig har sett någon information eller blivit informerad om att generellt fotoförbud råder i lokalen. Och avslutar med, -Har du?

Karln lommar iväg. Och resten av lektionen låtsas vi att vi inte finns i varandras synfält. Jag fotar vidare, dock mera sparsamt.
Jag har naturligtvis rätt i sak. Därom råder inget tvivel. Sen kan man ju i all oändlighet diskutera fotograferandet ur andra perspektiv så som respektfullhet, medmänsklighet, sunt förnuft och andra filosofiska vinklar. Men jag har rätten på min sida, och det var den hans felaktiga påpekade avsåg.

Han hade också andra vägval att göra när han kom fram till mig. Han kunde tex valt ett annat röstläge och bett mig sluta ifall han inte tyckte att det var okej. Men han valde att försöka inskränka mina rättigheter på ett inkorrekt sätt och det kändes inte okej för mig. Därför tog jag strid.

Tänk vad vi håller på vi människor och tänk vad spännande det ska bli resten av terminen i simskolan.
Fast hädanefter avstår jag att ta med mig kameran. Främst av respekt till mina barn som säkert inte vill se sin pappa tjafsa med kompisarnas föräldrar.



Lite mer om rätten att fotografera kan man hitta här:

http://www.youtube.com/watch?v=A8D1r5IDBRE
http://www.fotosidan.se/cldoc/1746.htm

På djupet igen

När jag får ett nytt intresse går jag ofta in i det på djupet. Det djupa djupet. Ta tex när jag upptäckte kaffets fantastiska värld långt bortom Melittafilter och "När du får oväntat besök".
Jag läste allt jag kom över, blev medlem på kaffeforum, modifierade en popcornmaskin för att rosta kaffe i, skaffade espressomaskin, började gå på kaffenördträffar och så vidare. Med lite envishet har jag lyckats lära mig att rosta hyffsade kaffeblandningar och serverar fruns morgoncappuccino med ett latte art hjärta på toppen.

För ett par månader sedan skaffade vi en digital systemkamera och nu är jag fast i fotograferandets underbara värld. Visst har jag haft systemkamera förut, en analog sådan. Men jag tyckte att det var omöjligt att komma vidare och lära mig fota eftersom det tog ganska lång tid innan man kunde se resultatet. Och vid det laget hade jag givetvis glömt de parametrar jag ställt in kameran på när jag tog bilden.
Med digitalkamera kan man knäppa hur många bilder man vill och se resultatet direkt. Är man inte nöjd kan man korrigera kamerainställnigarna och knäppa igen igen. Precis som när man strävar efter att få fram den perfekta espresson. Extrahera, smaka, häll ut, korrigera, gör om.

Så nu är jag alltså på djupet igen. Jag läser allt jag kommer över, är medlem på fotoforum och plåtar en del.
Resultatet då? Nja, döm själv. Mina första album kommer du till om du klickar på bilderna till höger.