För några dagar sedan halkade jag via Twittervänner in på bloggen Fashings Eskapader. En blogg som berör. Efter att ha läst det som då var de senaste inläggen som beskrev svåra sorgsamma känslor bläddrade jag bak i bloggen för att få bakgrunden klar för mig. Jag kom till den 18 januari och ett kort inlägg med en bild på en 14 årig pojke. Texten i inlägget lyder "Älskade, Älskade, Älskade Barn". Jag fortsatte att läsa alla de senare inläggen. En pappas dagbok från den dag hans 14-årige son omkom i en tågolycka. Att läsa den som utomstående är oerhört plågsamt. Att vara närstående. Att vara pappan som skriver kan jag inte ens komma i närheten av att tänka mig in i. Jag vågar inte ens tänka tanken. Och så är jag med ens tillbaka i de tankar som jag skrev om för en tid sedan: "Vi ses väl igen...eller?"
Familjen som drabbades av den hemska tågolyckan bor inte så långt ifrån där jag bor. Jag har många gånger åkt samma tåglinje. Korsat rälsen där Linus omkom. Och detta gör av någon anledning att det känns ännu tyngre. En tågolycka i grannområdet upplever jag hemskare än om det sker många mil bort. Även fast den här familjen för mig är helt okänd. Varför är det så? Hur kan det komma sig att det känns mer i mig när en Tsunami drabbar ett semesterparadis där det var många svenskar än när andra naturkatastrofer drabbar lokalbefolkningar i fjärran länder. Är det för att jag har lättare att identifiera mig med de som är närmare. Eller är det någon form av egocentriskt förvriden undermedveten tanke om att händelsen som är nära kunde lika gärna drabbat mig? Kanske är det både och.
Imorgon begravs Linus. Klockan 13:37 ringer kyrkklockorna. Ni som förstår gamerspråk fattar varför just 13.37. Jag och ni andra kan läsa om det i bloggen.
Linus RIP
Och du. Linus pappa. Fan trot, men det sägs att man kan leva vidare ändå. Jag hoppas du kan hitta livet och meningen tillbaka.
Ja, fan trot, men alla som varit med om det säger ju samma sak. Att det går.
SvaraRaderaTack för ett fint inlägg (även om jag upptäckte det lite sent...)