Hur ser det egentligen ut i våra barns värld när det gäller köns- och genderfrågor?
Barnen i grannskapet lekte vattenkrig en sommar och det var skratt och skrik och spring på gården. En pojke i sexårsåldern som inte varit med från början stod och tittade en stund och frågade om han fick vara med.
- Självklart svarade jag. -Ta den där sa jag och pekade på en laser-vattenpistol som låg på verandan.
- Nä. Inte den där. Den är ju lila och det är ju en tjejfärg.
- Är det? svarade jag. - Äh, ta den! Det är den som finns kvar och den skjuter långt.
- Nä, då vill jag inte vara med.
Pojken gick hem. Förmodligen ganska ledsen. Det är tragiskt att barn blir formade så att de känner att de inte kan vara med och leka av en så enkel orsak som att leksaken har "fel" färg.
Tyvärr börjar ofta föräldrarnas infållning av barnen till ett könstänk så fort barnet är fött för att sedan eskalera.
Att det är vi föräldrar och andra vuxna som fållar in barnen i ett könstänkande råder det förståss inget tvivel om. Genom det kommer även påverkan från andra barn och vad deras föräldrar mer eller mindre aktivt lärt dem. Hur kommer det sig att man i stort sett aldrig ser flickor i sommartrimmade frisyrer, medans det kryllar av pojkar på somrarna som "tycker att det är skönt med stubbat hår"? Och varför svider det så i många pappor när sönerna vill traska iväg till dagis i nymålat nagellack och fina hårspännen?
I vår familj har vi försökt att hålla så många dörrar som möjligt öppna när det gäller de här sakerna. Många saker är kanske små och av mer ringa betydelse men ändå i försök att inte låsa in våra två pojkar i ett stelt könstänkande. Båda har de periodvis gått iväg till dagis i klänning eller kjol, för att de så gärna velat ha det. De har fått målade naglar om de velat ha det och i luciatågen har de genom åren varit lucia, tärna, och tomte. I år har 4 åringen bestämt sig för att vara stjärngosse, för det har han ju aldrig prövat. Dockorna har så mycket kringutrustning och kläder att det rymmer flera leksakslådor och på vårt köksbord ligger en rosa vaxduk med bilder på sagoprinsessor. Vald av lillkillen för något år sedan.
Givetvis har dagis och skola ett stort ansvar att driva frågor kring kön och gender. De upprättar jämstäldhetsplaner och strategier, men det är inte alltid det ser likadant ut i verkligheten på en mer konkret nivå.
Vår äldsta son går i första klass och på hans skola är toaletterna indelade i tjejtoaletter och killtoaletter. Jag har frågat lärarna varför det är så, men har aldrig fått ett vettigt svar. Svaret jag fått är att det ibland blir kiss på ringen efter pojkarnas ståkissning och det vill inte flickorna sitta på. Och där tar tankeverksamheten stopp. Om den ens har startat.
Hur är det för de pojkar som sitter när de går på toaletten? De ska bli straffade pga sitt kön. Varför inte lära barnen att kissa utan stänk istället, eller införa ståtoalett resp sittoalett? Enkla åtgärder för att få bort ytterligare en indelning utifrån kön.
När man har läst färdigt en biblioteksbok i skolan vill bibliotekarien att barnen skall fylla i en kort enkät med enkla kryssfrågor som handlar om vad man tyckte om boken. Var den rolig/spännande/lättläst etc.
En fråga handlar om ifall man tycker att boken passar bäst för pojkar eller flickor. Vår sjuåring som är en riktig bokmal tog hem lappen och ville att jag skulle förklara, för han förstod inte frågan. Han visste inte utifrån vilka kriterier han skulle bedöma om boken passar bäst för en pojke eller flicka, vilket gjorde mig väldigt glad.
Om jag utgår från mig själv kan jag ytterst sällan svara på en sådan fråga efter att ha läst en bok. Jag kan faktiskt inte komma på en enda bok jag läst där jag kan svara på huruvida boken bäst passar för män eller kvinnor. Naturligtvis finns det säkert boktitlar som kan passa i första hand för t.ex. kvinnor, men då främst de som kanske handlar om kön eller sexualitet. En bok med titeln ”En knipövningsguide för kvinnor som nyss fött barn”, skulle förmodligen göra att jag kryssade för kvinna i enkäten, men jag gissar att det är få böcker i skolbiblioteket som är av sådan karaktär att frågan kring kön är nödvändig.
Då jag tycker att det är fel att barnen för varje bok de läser skall tvingas att fundera över vem boken passar för utifrån ett könsperspektiv tog jag upp frågan med skolan. Det svar jag fick var att de därigenom vill ta reda på hur barnen tänker kring boken, så att skolan aktivt kan styra eventuell snedfördelning av boklånen utifrån kön genom annan skyltning etc. Detta resonemang håller förståss inte eftersom det är omöjligt att utifrån frågan om barnen tycker att boken passar för pojkar eller flickor dra några som helst slutsatser för att styra detta bokval. Mitt förslag var att om de verkligen vill veta hur barnen själva tänker, ersätta den frågan med ett par öppna frågor liknande dessa:
- Vem tror du skulle tycka om att läsa den här boken?
- Vad i boken är det som gör att den personen skulle tycka om boken?
Med de frågorna har barnen möjlighet att tänka fritt kring vilken individ boken skulle passa för och varför. På så sätt uppmanar man barnen att tänka ur ett individperspektiv snarare än ett könsperspektiv.
Den här gången fick jag till slut medhåll och enkäten har ändrats. En liten seger för ett friare individtänkande.
Om vi skall komma vidare mot ett mer jämställt samhälle tror jag att det är viktigt att det bedrivs på så många plan som möjligt. Jag är övertygad om att om man har koll på de enkla, konkreta frågorna så är det mycket lättare att ha ett bättre grundtänk för att naturligt kunna driva de stora frågorna i rätt riktning. Vi ska inte begränsa barnens leklust, kreativitet och glädje genom att lotsa in dem i könsramarna. Låt dem vara barn och fria individer så länge det går. Det gagnar alla i slutändan.
.jpg)
