När drömmen får sväva fritt

Under middagen satt jag och min älskade mitt emot varandra. Mestadels tysta.
Nej, det var inget gräl som tystat oss utan en alldeles fantastisk konversation som utspelades mellan våra två gossar 7 respektive 4 år.
De planerade inför kommande vintersäsong och lade upp hejdlösa planer på vad de skulle göra. En snölykta skall byggas på tomten. En riktigt stor snölykta. Som man kan gå in i och vara där inne och leka. De behöver använda två plankor från förrådet så att dörren ska fungera bra. Sen ska de göra en lång böjd rutschkana ner från verandan och ut på gräsmattan som då är snöfylld. Man får krypa under staketet på verandan för att kunna åka. Och så ska de bygga en mur framför grindhålet så att tjuvarna måste klättra över staketet.

Det var flera gånger jag drog efter andan för att i korthet nämna att det nog inte kommer så mycket snö, men en liten lykta räcker det nog till. Och att när jag var liten var det mer snö om vitrarna och allt möjligt annat som skulle förstört det där magiska i att bara fritt få sväva iväg i fantasin. Men jag jorde inte det den är gången. Och det magiska fick vara kvar.

Det är så lätt att ta samtalet ner till verkligheten igen. Att grusa drömmarna och sätta stopp på fantasiflödet. Även fast man gör det i gott syfte för att ingen ska bli besviken ifall drömmarna inte slår in. Men vad har man då vunnit? Om nu inte drömmen slår in, har man ju åtminstone fått drömma. Och om den slår in är vinsten dubbel.