Varför känns det alltid som att motargumenten är så många fler än argumenten för när man måste ta sig för vissa saker. Exempelvis när man ska ta en löprunda eller träna på annat sätt. Det finns ju 1000 argument som säger stopp och belägg, dont do it. Medans möjligen ett par argument viskar, kom igen nu, bit ihop och ös på nu.
Idag var tex följande motargument regerande: Handen är gipsad och det gör det jobbigare att klä om, springa, duscha och dessutom är det omöjligt att knyta skorna. Är det inte lite snuva som smygit sig på. Visst nyste du två gånger på förmiddagen. Dessutom är du väl lite matt. Och så är det mycket jobb just nu. Trist att du glömde löparbrallorna hemma!
Arumenten för är mer diffusa och färre: Motionerar man så lever man längre. Ja, sen är de i stort sätt slut. Hur mycket kortare lever jag om jag skjuter upp det till morgon?
I mitt fall finns alltid ett argument för. Rör på dig annars krymper du ihop som en märla. Det och det fina vädret gick ut som segrare idag och jag åkte hem och tog en härlig höstrunda runt Rönningesjön på lunchen i traildojorna som inte kräver knytning. Yehaaa!
Har du några retliga motargument som ibland gör sig gällande? Fram med dem så får vi titta på dem.
Haha, det låter som ditt överjag och underjag har intressanta diskussioner medan motivationen kan ta sig en tupplur. När jag läste hejade jag faktiskt på ditt underjag. Vem kan begära (förutom ett överjag) att man ska springa med oknytna skosnören och gipsad arm i bäcksvart höstmörker?
SvaraRaderaSjälv låter jag alltid underjaget segra och lusten reagera totalt över mitt liv. Det går fint och blir långa, långa promenader flera gånger i veckan med knytna skosnören.