Varför pappor inte gråter

Varför gråter du aldrig pappa frågade den 4 åriga sonen. Är du aldrig ledsen? Jag och storebror gråter ju när vi blir ledsna. Mamma med.
- Jo jag blir ledsen ibland, men det är inte så ofta det kommer tårar. Det ledsna finns här inne när jag blir ledsen svarade jag något dröjande och höll handen på bröstkorgen.
- Jaha, varför då?
-Jag vet inte, svarade jag.
Han nöjde sig med svaret, men jag kunde inte släppa tanken.

Jag kan inte komma ihåg senast jag grät när jag var ledsen. Förmodligen har det väl kommit en förlupen tår på någon begravning jag varit på, men jag kan inte komma ihåg när det var.
Klumpen i halsen kan finnas där. Tårarna kan vara på väg ut. Kanske till och med skönjas i ögonvrån. Men sen är det stopp och belägg.
Det är någon automatisk broms som slår in. Sedan länge inlärt. Ibland krävs det massor med automatiskt betingade sväljningar i försök att dämpa klumpen i halsen. Men det funkar.

När jag var barn grät jag förståss. Säkert också några gånger under min uppväxt. Men sen tog det slut någonstans på vägen. Hur kan det komma sig?
Kanske för att jag aldrig sett min egen pappa gråta när han varit ledsen. Ingen annan vuxen man i min omgivning heller för den delen. Vare sig då eller nu. Om man inte räknar in de mest gripande sekvenserna under korta stunder på begravningar förståss. Det är en slags temporär frison.
Beror det på att vi män inte har de biologiska förutsättningarna?
Knappast eftersom det ibland känns som att gråt skulle vara på sin plats. Kännas rätt. Förlösande på något sätt. Även fast det inte handlar om begravningar.

Med åren har jag däremot blivit mer lättrörd. Filmer med sådär sliskigt lyckliga slut som bara Hollywood kan erbjuda eller Internetklipp med oanade talanger i Britains got talent á la Susan Boyle eller Paul Potts gör att tårarna är nära. Om jag är själv kan de till och med få komma fram i ljuset.

För någon vecka sedan var jag hemma med den sjuårige sonen som var sjuk. Vi myste i soffan och tittade på Rasmus på Luffen. På slutet kommer de hem till Martina efter att ha varit på luffen. Först är hon arg men efter lite trugande så kramar hon om Oskar och Rasmus får äntligen ett hem, en far och en mor. Allt föll på plats precis som förra gången jag såg filmen för många år sedan. Men den här gången sipprade det tårar ner för mina kinder, hur jag än försökte svälja och blinka. När sonen tittade lite åt mitt håll vände jag reflexmässigt bort huvudet. Så som jag antar att min pappa och alla andra vuxna män i min omgivning alltid gör och alltid har gjort när kinderna tårats. Det är därför pappor aldrig gråter. Det är så vi fått lära oss och det är så vi lär våra barn.

Mer visade känslor skulle otvivelaktigt förenkla samspelet MÄNniskor emellan och göra oss mer lättolkade. Kanske är det inte så farligt att gråta och kanske kan världen förändras en smula om vi män grät lite mer. Jag ska ha det i åtanke framöver. Det krävs nog lite smygträning med fler filmer och klipp innan jag blir en äkta Chris Crocker, men vem vet, snart kanske jag också får mina 15 minutes of crying på Youtube.