Med rätten på min sida, och inte

Av någon anledning hamnar jag ibland i situationer som gränsar till dispyt med vilt främmande människor och nu har det hänt igen. Innan jag berättar om dagens incident tänkte jag först berätta om en liten händelse som utspelade sig för något drygt år sedan. Skådeplatsen är grundskolans parkering och jag skall precis hoppa in i bilen och åka till jobbet efter att ha lämnat av äldsta sonen i skolan. Trött, stressad och med måndagshumör. Då kommer en förälder fram till mig och säger att jag inte får parkera bilen där jag har parkerat. Han förklarar också att han sett mig parkera bilen på samma plats flera gånger den veckan. Han var korrekt, inte otrevlig. Dessutom hade han rätt och jag visste om det. Jag mumlar något ohörbart, hoppar in i bilen och stänger dörren. Men då händer något. På bråkdelen av en sekund lägger min hjärna ihop informationen på följande sätt: Denna karl, typisk översittare, har alltså stått och spionerat på mig i flera dagar och nu skall han agera polis och sätta mig på plats. Har han inget annat att göra i sitt patetiska liv?
Efter den lilla summeringen märker jag att min kropp börjar röra på sig. Handen drar i dörrhandtaget och ena foten lyfter sig ut. Kroppen reser sig bakom bildörren, munnen rör sig och stämbanden vibrerar. Ett klart och tydligt - "Jobbar du som nån lapplisa här eller?" hörs och det är min röst jag hör.

Ljudet studsar i nacken på mannen som vänder sig om och går emot mig. När han kommit tillräckligt nära säger han i vänlig ton "Nej, men du förstår. Det blir kö ända ut på vägen och det är ju jättebra om vi föräldrar kan hjälpas åt så att det inte blir så mycket trafik här vid skolan". Booom! 2-0, rätt i krysset. Jag blir mållös, hoppar in i bilen och känner mig fruktansvärt dum. Om han åtminståne blivit arg och upprörd över mitt uppträdande. Då vore det ju så gott som bevisat att det var en idiot. Men det blev han inte. Och jag var nere för räkning. Sedan den dagen parkerar jag bilen korrekt och de efterföljande två månaderna spanade jag efter mannen som jag bestämt mig för att be om ursäkt, men han syntes inte till. Men så en dag dyker han upp på den yngsta sonens dagis. Det visade sig att våra barn gick på samma avdelning och jag kunde äntligen be om ursäkt för mitt usla beteende. Jag har lärt mig en hel del av denna händelse och nått viss självinsikt.
Nu till dagens sammandrabbning. En helt annan situation. Skådeplatsen är den stora simhallen i kommunen. Det är den första lektionen på simskolan och äldsta sonen skall lära sig att simma. Lillebror är med och leker i den andra delen av bassängen. Som nybliven amatörfotograf har jag förståss med mig kameran och fotar lillgossen, och storgossen i bassängen. Då hux, flux dyker(hepp!) en förälder på mig och säger att jag möjligen kan fota min son, men att jag inte har någon rätt att fota så att andra kommer med på bild. Jag antar att han i detta fall menar de andra barnen, och i synnerhet hans eget. Rösten är mästrande och irriterad.

Här har jag flera vägval att gå. Jag kan givetvis dra en story: - oj då, det visste inte jag. Förlåt jag ska radera alla bilderna. Men jag väljer en annan väg. Det karln just har sagt till mig är i mina öron precis som om han vid ett övergångsställe skulle säga till mig: -Hörrö. Stopp! Du har inte rätt att gå vid grön gubbe.
I det fallet skulle jag säga emot. Vilket jag också gjorde i simhallen.

Så jag säger till föräldern med den arga rösten att jag faktiskt, enligt svensk lagstiftning har rätt att fotografera vad jag vill och vem jag vill på den platsen och att jag vare sig har sett någon information eller blivit informerad om att generellt fotoförbud råder i lokalen. Och avslutar med, -Har du?

Karln lommar iväg. Och resten av lektionen låtsas vi att vi inte finns i varandras synfält. Jag fotar vidare, dock mera sparsamt.
Jag har naturligtvis rätt i sak. Därom råder inget tvivel. Sen kan man ju i all oändlighet diskutera fotograferandet ur andra perspektiv så som respektfullhet, medmänsklighet, sunt förnuft och andra filosofiska vinklar. Men jag har rätten på min sida, och det var den hans felaktiga påpekade avsåg.

Han hade också andra vägval att göra när han kom fram till mig. Han kunde tex valt ett annat röstläge och bett mig sluta ifall han inte tyckte att det var okej. Men han valde att försöka inskränka mina rättigheter på ett inkorrekt sätt och det kändes inte okej för mig. Därför tog jag strid.

Tänk vad vi håller på vi människor och tänk vad spännande det ska bli resten av terminen i simskolan.
Fast hädanefter avstår jag att ta med mig kameran. Främst av respekt till mina barn som säkert inte vill se sin pappa tjafsa med kompisarnas föräldrar.



Lite mer om rätten att fotografera kan man hitta här:

http://www.youtube.com/watch?v=A8D1r5IDBRE
http://www.fotosidan.se/cldoc/1746.htm