På årets näst sista dag bestämde sig jag och fyraåringen oss för att ta en tur på skridskor. Eller snarare fyraåringen. När det gäller skrinnande är vi omaka eftersom jag endast har långfärdsskridskor och han knappt lärt sig stå på sina.
Väl nere vid sjön med skridskor, bandyklubbor och boll i den bitande sjuminusgradiga kylan är det stört omöjligt att knäppa killens skridskor. Skridskoplasten verkar hårdna i kylan och plösen går inte att få in där den ska. Efter 20 minuter fryser jag rejält om fingrarna och fyraåringen om fötterna. Vi ger upp och åker raka vägen till sportaffären där vi köper nya skridskor och varmare skor till honom. Vi tog också med storebrors skridskor för slipning.
På nyårsafton gör vi nästa försök. Storbrors skridskor visar sig vara för små och vi tar åter en tur till skridskosliparen, denna gång med ett större par som gått i arv genom kusinskaran.
När alla är på plats i bilen igen, skridskorna är slipade, raggsockor och vantar är på och bandyklubborna ligger i bakluckan så vägrar bilen att starta. Batteriet är tvärdött. Den gillar tydligen inte vinterkylan. Efter seg starkabelstart blev det en tur med bilen för att ladda batteriet istället för en skridskotur.
Men skam den som ger sig.
Imorgon står vi rustade för att på årets första dag, ta vinterns första skridskotur.
Tredje gången gillt brukar det ju heta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar